Innan besöket hade jag talat ett par gånger per telefon med eldsjälen, hjärtat och hjärnan bakom hela projektet, Mama Amelia. Hon såg fram emot att jag skulle komma, men oroade sig samtidigt för att jag inte skulle få tag i en tillräckligt pålitlig chaufför. Hon förhörde mig därför ingående om mina färdplaner med den mörka, varma och dominanta röst som så många barn i kåkstaden lärt sig att älska under de dryga 40 år Mama Amelia, och tidigare även hennes framlidne make, ägnat all vaken tid åt att hjälpa föräldralösa, fattiga och övergivna barn att få gå i skola, äta sig mätta och kunna sätta rena kläder på kroppen.
Trots en utmärkt vägbeskrivning från en av Ameliavännerna var det rätt svårt att hitta fram till barncentret. Jag hade dock haft turen att få låna förmannen Stephen från Slaleys vingård som chaufför. Stephen är från Zimbabwe men hade lärt sig det lokala språket xhosa, vilket visade sig vara en förutsättning för att vi skulle kunna göra oss förstådda hos den del av lokalbefolkningen som inte talade engelska. Vi ringde Ekukhaneyeni och ombads att vänta vid den minimala polisstationen i området, en smutsig liten byggnad i gult tegel, invirad i kilometer av taggtråd och elledningar. En söt, ung flicka uppenbarade sig, hoppade in i bilen och lotsade oss till Ekukhanyeni, som är den nyare anläggningen av två och där New Hopes hus är under uppförande.
Vi släpptes in genom en hög gallergrind och fördes till Mama Amelia, en storvuxen, karismatisk och humoristisk kvinna invirad i rosa och tronande i skuggan på en plaststol med samma värdighet som en drottning. Vi kramades och Mama Amelia bad om ursäkt för att hon måste sitta ner. Hennes ben och fötter är enorma av vatten och lymfa. Hon skulle själv definitivt behöva träffa en läkare, men det var uppenbart att hon inte ville fördjupa sig i sitt eget hälsotillstånd, utan bara var angelägen om att jag skulle få se allt jag ville.
Ekukhanyeni består av ett inhägnat markområde, vars yta ungefär motsvarar två normala, svenska villatomter. Området domineras av en huslänga i rappad betong som inrymmer tre små skolsalar för förskoleklasser, var och en med egen, solskyddad uteplats, samt ett gemensamt kök. Denna byggnad har sponsrats av Lions i Claremont/Newlands. Mycket av undervisningen i dessa byggnader sker på de skyddade uteplatserna, där man också leker och dagligen äter mellanmål och en ordentlig, lagad måltid. De flesta barn bor hemma hos anförvanter eller fosterföräldrar i kåkstaden och kan ta med sig egna mellanmål, men de som inte har den möjligheten får även mellanmålet av skolan.
Eftersom Mama Amelia själv inte kunde gå på sina ben hade hon uppdragit åt en av sina närmaste medhjälpare, Belinda, att visa mig runt. Belinda berättade att hon är ett av de barn som vuxit upp på Sakhumzi och som stannat kvar som något slags föreståndare, som jag uppfattade det. Hon står Mama Amelia nära på ett kärvt, varmt och osentimentalt sätt.
Belinda berättade stolt att hon nu själv är mamma till en liten pojke. På min fråga hur gammal hennes pojke var, svarade hon tre veckor. Jag reagerade naturligtvis och sa att hon väl borde vara hemma hos honom, när hon var så nyförlöst. Belinda ryckte litet på axlarna och sa att jobbet måste göras.
På tomten i Ekukhanyeni ligger, förutom längan som Lions sponsrat, två små lekplatser och tre enkla byggnader i trä, med bland annat två skolsalar där förskola hålls för yngre barn. Bredvid dessa träbyggnader uppförs New Hopes hus, som ser ut att bli det mest välbyggda på området. New Hope-huset är uppfört i betong med snygga snickerier, vädersäkrat och förberett för el och vatten. Utrymmet inomhus är med mitt ögonmått mätt ca 40-50 kvadratmeter och byggnaden kommer att innehålla en stor skolsal och två toaletter. Det som fortfarande återstår att göra är rappning utvändigt och invändigt, installation av toaletterna, anslutning till avlopp och el samt allmän tillfixning av ytor. Enligt Mama Amelia kommer och går byggaren litet som han själv vill. Dock betalas han alltid i efterskott för det han ditintills gjort, så tillräckligt av New Hopes pengar finns kvar för att färdigställa huset. Det arbete byggaren lägger ner är professionellt, dock är det osäkert NÄR det hela blir klart. Africa is Africa.
Totalt tillbringar ett hundratal barn sina dagar på Ekukhanyeni och/eller Sakhumzi, fördelade på 6-7 grupper för olika åldrar. De yngsta barnen är knappt ett år och de äldsta runt fem-sex. Varje grupp leds av två lärare/barnskötare. Även äldre barn med anknytning till Sakhumzi och Ekukhanyeni kommer dit efter skolan för att leka. Ett par mycket trångt möblerade sovsalar finns på Sakhumzi där de barn, som inte har några hem att gå till, bor. Förutom lärarna finns ett antal mer eller mindre avlönade personer verksamma som tvättar kläder, lagar mat eller finns till hands största allmänhet.
Stämningen är kärleksfull, öppen och intresserad. Så många spontana kramar som jag och min chaufför Stephen fick här kan jag inte minnas att jag någonsin fått! Flera klasser med små barn sjöng för mig och treåringarna uppmanades även att högljutt demonstrera sina färdigheter i engelska. De lyckades på ett alldeles förtjusande sätt blanda ihop allt. Stephen, som bara får se sin fru och sina två egna små söner i Zimbabwe varannan månad, sjöng med barnen och tröstade en liten skärrad ettåring som blivit rädd för min mobilkamera.
Två små allvarliga barn, Ben och Grace, följde mig hack i häl som skuggor under hela mitt besök, från Ekukhanyeni till Sakhumzi, och jag rördes av hur ömt Ben lyfte och bar på den mycket mindre Grace. Jag frågade om de var syskon och Ben nickade allvarligt. När jag sedan nämnde för Belinda vilken fin storebror Ben var, berättade hon att de två barnen alls inte var syskon, utan att alla Sakhumzibarn lärt sig att kalla varandra för syskon för att främja sammanhållningen.
Utrymmet på de båda markområdena, som ligger en knapp kilometer ifrån varandra, är begränsat och varenda kvadratcentimeter utnyttjas. I Sakhumzi hänger tvätt i långa rader i de 70 cm trånga passagerna mellan husväggarna och i Ekukhanyeni odlas majs på de tillgängliga små markplättar som inte är bebyggda med hus eller lekplatser.
Ekukhanyeni är den modernare anläggningen och är därmed luftigare och mer välplanerad. Det äldre Sakhumzi ligger utbyggt kring Mama Amelias eget, ursprungliga hem i Mfuleni och består av ett gytter av små rosamålade hus med labyrintliknande passager, lågt i tak och en inomhusvärme som nästan är kvävande. Två stora tvättmaskiner går oavbrutet och alstrar ännu mer värme. För att inte de som vistas där ska få värmeslag har därför matlagningen flyttats ut i det ursprungliga garaget där två jättegrytor puttrade under mitt besök och spred en gudomlig arom.
Samtliga barn får sina kläder tvättade och skötta på Sakhumzi och en stolthet är klädförrådet som doftar gott, med prydliga staplar av barnkläder. Alla har sina egna kläder här och ingenting tappas bort.
Mitt i Sakhumzi-labyrinten ligger Mama Amelias eget sovrum och jag frågade om det gick bra om jag tog en bild även där med tanke på integritet, privatliv och liknande. Belinda tittade förvånat på mig. – Självklart kan du ta en bild. Här existerar ingenting som privatliv.
Mama Amelia bor nu för tiden mestadels i en liten lägenhet men när hon vistas på Sakhumzi och lägger sig för att vila middag är det alltid fullt med barn i sovrummet och även runt henne i sängen som pratar och leker.
Efter ett par härliga timmar bland dessa genuint vänliga människor, stora som små, var det dags för min chaufför Stephen och mig att åka hem igen. Stephen var upplivad och fascinerad av besöket och pratade hela vägen med sin kultiverade Kofi Annan-röst om det han sett. Han berättade att han som utlänning i Sydafrika lagt märke till att människor i Sydafrika som arbetar med välgörenhet ofta är välklädda, bilburna och behängda med guld (en representant för detta släkte anlände ett par minuter efter mig för att lämna över ett par ornamenterade VIP-biljetter till en välgörenhetsgala till Mama Amelia, som verkade måttligt intresserad). Med andra ord tyckte Stephen att sådana människor i första hand verkade hjälpa sig själva. Därför var han så glad över att ha fått träffa Mama Amelia, som för honom framstod som något av en uppenbarelse: En enkelt klädd gammal kvinna med svullna ben, där det enda guld som glimmade var hennes hjärta.
Efter att ha varit på plats och sett hur verksamheten sköts i Ekukhanyeni och Sakhumzi, kan jag inte förstå annat än att de pengar New Hope satsat i detta projekt med tiden kommer att gagna många barn i olika årgångar, bara huset blir färdigt! Nyss hemkommen längtar jag redan till nästa Sydafrikaresa, nu av ytterligare en anledning.
Charlotte Stuart Feb 2016
På centret finns också en tandläkarmottagning, där 9 tandläkare arbetar gratis med att ge tandvård till barn och ungdomar. Sedan mer än 10 år har New Hope bekostat lönen för en sjuksköterska för det här projektet. Men nu lämnar New Hope projektet, Brasilien som land har utvecklats och det finns andra möjligheter för projektet att få finansiering.
Vi hoppas att åtminstone några barn har fått slippa tandvärk och fått lära sig hur viktigt det är att sköta tänderna genom vår insats.
Ekonomin på centret har blivit ansträngd. Universitetsungdomarna behöver fortfarande ekonomiskt stöd i några år. Därefter kommer de förhoppningsvis få jobb och kunna hjälpa till att stötta centret. Samtidigt ålägger de sociala myndigheterna i Addis PEFAN att ta hand om ytterligare behövande barn, men någon ersättning för detta utgår inte.
Åtta nya barn håller på att skolas in på centret och det är för att hjälpa föreståndaren Fish att ta hand om dessa barn som vi nu söker sponsorer! Här presenterar vi några av de förväntansfulla små barnen:
Hermela – 8 år vet inte vem hennes pappa är och mamman lämnade henne hos mormor. Sedan försvann hon för att aldrig höra av sig. Mormor och Hermela lever under mycket enkla förhållanden och mormodern försöker försörja sig och flickan genom att tvätta kläder och sälja enkla hushållsredskap till de mer besuttna familjerna i grannskapet. Men mormor kommer inte att kunna betala för Hermelas skola så länge till.
Dawit – 6 år. Dawits mamma var hiv positiv och dog i aids medan Dawit var spädbarn. Vem som är pappa vet man inte. En grannfru har tagit hand om Dawit sedan mammans död. Dawit har haft det bra med sin fostermor och hennes tre barn. Någon fosterpappa finns inte. Fostermamman Aberash försörjer familjen genom att sälja det ethiopiska injirabrödet, men nu börjar försörjningskostnaderna att bli henne övermäktiga. Att bekosta skolgång och mat för 4 växande barn är tufft!
Melat – 7 år lever med sin mormor och mamma i ett litet kyffe i närheten av PEFAN centret. Hon går i samma skola som en del av de övriga PEFAN barnen. Hennes far har redan gått bort i aids och både mamman och Melat är hiv positiva. Mamman arbetar som hembiträde, så Melat tillbringar mycket tid med mormor. Problemet är att de inte alltid har råd att köpa stoppmedicinerna och dessutom är dt viktigt att äta näringsriktig kost när man tar medicinen. Det räcker inte alltid pengarna till.
Bakgrundshistorierna för de övriga 5 barnen är ungefär likadana. Alla måste få ekonomisk hjälp för att kunna gå i skola, få äta sig mätta, få pengar till medicin och få en fosterfamilj, som bryr sig om dem, om de inte har någon förälder i livet. Det är deras enda chans till en framtid!
Vi har sett hur väl Fish och PEFAN har lyckats med alla de andra barnen. Nu måste vi stötta honom så även de här 8 barnen får ett drägligt liv. Sek 500 i månaden är kostnaden för att ordna allt detta för ett barn! Är du intresserad av att stötta, så hör av dig till New Hope på kontakt@newhope.se
Som högst kan man få 500 poäng, men man anser att allt över 400 är mycket bra! Tre av eleverna fick över 400 i slutprovet! Alla de andra hade också mycket bra poäng och snittet för skolan låg på 360,52. Det var så bra att en lokal tidning, ”The Standard”, skrev en artikel om skolan.
New Hope skolan är inte bara en skola. I anslutning till skolan finns också ett barnhem, där det bor ett 50-tal barn. Ansvarig för skolan och barnhemmet är Japheth Eyama, som alltså har all anledning att känna sig stolt. Med sponsorpengar från bland annat Flygpoolen har New Hope ställt i ordning skolans byggnader. Under de sista åren har vi satsat på att höja den akademiska standarden genom att hjälpa till och betala lärarnas löner. Numera får lärarna också lön under loven, vilket man inte fick tidigare. På så vis har lärarkåren förblivit stabil och har kunnat koncentrera sitt arbeta på att stötta eleverna i deras arbete.
De 50 eleverna från barnhemmet går på skolan. Resten av eleverna kommer från Mshomoroni, området där skolan ligger. Detta är inte någon lyxig förstad till Mombasa, utan ett område, som för bara några år sedan var helt förslummat. Nu börjar området sakta förbättras, men fortfarande är det många barn, vars föräldrar inte har råd att betala skolavgifterna eller köpa de böcker som behövs. Under 2015 var ekonomiska läget för skolan katastrofalt, då ekonomin på Kenyas kust drabbats hårt av nedgången i turism. Tack vare sponsorpengarna från New Hope har i varje fall alla barn fått gå kvar på skolan när föräldrarna förlorat jobbet.
Barnhemmets barn är föräldralösa och har oftast en bakgrund som gatubarn i Mombasa med allt vad det innebär. De sociala myndigheterna anvisar barnen till New Hope, men någon ersättning utgår inte. Japheth Eyama förväntas helt enkelt driva in de pengar han behöver för driften av skola och barnhem på egen hand. Några lokala kyrkor och företag ger ett visst stöd. Han får också stöd från en dansk organisation ”100% for the Children”. Det är sällan det vankas kött eller fisk till barnen, men de har tak över huvudet och de får en skolgång.
Det framtida målet är att New Hope School skall kunna generera ett litet överskott, som skall gå till driften av barnhemmet. Med bra skolresultat kommer skolan säkert få en större tillströmning av elever, vars föräldrar har möjlighet att betala skolavgifter. Men vi har ännu några tuffa år framför oss och New Hopes Sponsorpengar för lärare kommer att behövas under de kommande åren!
Projektgruppen består av tandhygienist Anna-Karin Land och projektkoordinatorerna Gunilla Esbjörn och Barbro Tegmark. Tillsammans gjorde de ett veckolångt besök i Ghimeş 10 – 18 oktober för uppföljning av projektet ”förebyggande tandhälsovård”. Maria Borka är kontaktperson i byn och även tolk.
Projektet startade 2011 med förankring i skolorna och berörda myndigheter. Från 2012 har projektet varit i gång i samtliga åtta skolor i staden Ghimes. Projektplanen innebär att barnen får tandborstar och tandkräm var tredje månad samt att barnen ska borsta tänderna varje skoldag under en lärares övervakning. Varje år undersöks alla barnen i årskurs åk 1 och åk 6 för att man skall kunna följa utvecklingen av deras tandstatus.
Vid besöket 2015 hölls en grund information om tandhälsa till eleverna i åk 0 och 1. Övriga fick repetition och fick frågor som besvarades genom grupparbete och uppföljande diskussion. I år fokuserade man också på träffar med lärarna. Återigen gick man igenom såväl projektets syfte och 35 lärare kunde närvara vid träffarna.
2015 undersöktes 52 barn i åk 1 och 47 i åk 6, totalt 99 barn. Av dessa var endast 1 barn i åk 1 och 3 i åk 6 kariesfria. Barnen i åk 1 hade i genomsnitt 7 kariesdrabbade tänder. Barnen i åk 6 hade genomsnittligt 3,4 tänder med karies. Det är fortfarande för tidigt att dra stora slutsatser, men i åk 6 har kariesförekomsten sjunkit. En trolig orsak till den oförändrade frekvensen karies hos de yngre barnen är att de inte kommit igång med tandborstning.
Den nyöppnade tandkliniken i byn möjliggör för fler barn att få tandvård på hemorten och inom projektet kunde man konstatera att fler barn har lagade tänder än tidigare. Tyvärr hör vi av lärarna att många föräldrar inte har råd med tandläkarbesök.
Nästa besök för projektet i Ghimes beräknas bli vid höstterminens start 2016. Nu hoppas vi att de barn som redan 2011 började få undervisning om att borsta sina tänder skall fortsätta med detta när de snart lämnar ”folkskolan” för att gå vidare till högstadiet.
