Bakgrund Theodori är en gammal missionsskola och den ingår fortfarande i Indiska metodistkyrkans administration. Skolan har 11 lärare och ca 450 elever och både barnen som går på skolan och lärarna har alla möjliga trosuppfattningar.
Som elev börjar man skolan när man är fem-sex år och går sedan skola i tio år. I årskurs tio har man ett centralt prov. Klarar man det kan man fortsätta på något som motsvarar ett svenskt gymnasium, i tätorten cirka tre kilometer bort. Men då måste man vara motiverad och få ekonomiskt stöd, för ingen skola är gratis!
Det är en viss övervikt av flickor på Theodoriskolan, vilket är positivt. För varje år en flicka går i skola, ökar möjlighet att själv ta kommandot över sitt liv och klara av det kommande familjelivet. Pojkarna skolkar ofta, beroende på att de förväntas ställa upp och arbeta för familjen när de blir lite äldre.
Typisk skoldag För en skolflicka, som inte är inackorderad på skolan, kan en vanlig dag se ut så här: Hela familjen vaknar före gryningen vid 4-snåret. Då gal tupparna och hundarna har serenad. Flickor har massor av sysslor att göra om morgonen: hon måste sopa uteplatsen, hämta vatten vid brunnen (handpump), samla lite löv som bränsle till den lilla, öppna spisen ute på gården, så man kan koka frukost. Mamman delegerar sysslorna mellan flickorna i familjen. Frukosten är minimal, man kanske värmer upp gårdagens middagsris och gör en gröt av den, eller bara puffat ris. Eller så äter man riset med grönsaker och/eller lök. Sedan väntar fler sysslor: komockor ska samlas upp, knådas och formas till kakor, som antingen smälls upp på en mur, eller läggs ut på ett fält för soltorkning. Utan dessa finns inte tillräckligt med bränsle till spisar och ugnar.
Dessutom ska alla fat och kokkärl från gårdagens kvällsmåltid diskas. Det görs vid brunnen tillsammans med grannflickan. Sedan är det kroppstvagning. Vatten bärs till hemmets innergård. Där tvättar man hela kroppen. Eller så hoppar man ner i dammen och gör det där. Är man flicka skall man också olja in håret, så det ligger sedesamt kring huvudet. Sedan kan man bege sig till skolan.
Skollektionerna är inrutade med samma mönster varje dag mellan 09-15, förutom lördag som är halvdag.
Skollunchen innebär en hel timmes rast. Och lunchen består ofta av ris och linsstuvning och grönsaker. En gång i veckan får man ett ägg. Man äter med fingrarna, som de flesta indier gör, och sitter på verandan. Sedan diskar man sin personliga tallrik. Luncher för klasserna 1-8 ska man få ersättning för från myndigheterna – ibland får man det. Från statligt håll räknar man med att äldres skolelever är stora nog att bege sig hem för att äta lunch. På Theodoriskolan har huvuddelen av eleverna flera kilometer hem, och skulle inte hinna fram och tillbaka på lunchrasten. Risken är dessutom stor att eleverna då skulle hållas hemma av familjen för att utföra diverse sysslor.
Vad händer efter kl. 15.00? Fritids? Tyvärr, är du tjej så väntar hushållsysslor medan pojkarna tar fram fotbollen. Skoluniformen måste ju tvättas, vatten ska hämtas till familjen, kossan och getterna ska kanske passas på. Löv ska sopas för bränsle. Mamma skickar henne kanske till byns affär för vissa inköp, medan lillebror kanske hänger med – fastsurrad på ryggen.
Vid solnedgång vid 17-18-tiden, sätter hon sig med läxor. Nu för tiden har de flesta viss tillgång till elbelysning. Annars har de studiegrupper, där skolbarnen samlas och läser läxor tillsammans, i skenet av en solcellsdriven lampa. I den mörka natten äter familjen sedan sin gemensamma kvällsmåltid och sedan går man och lägger sig vid 20-20.30.
Elevhemmet för flickor På Theodoriskolan finns det ett flickhem, där 48 flickor från avlägsna byar kan bo under sin skolgång. Flickorna, från den fattiga urbefolkningen i området, har getts en unik möjlighet att studera en fullvärdig yrkesutbildning. Flickornas föräldrar kan vanligtvis varken läsa eller skriva. Även på elevhemmet måste flickorna sköta vissa sysslor, men i jämförelse med de som bor hemma är elevhemsflickorna privilegierade och vi kan bara gissa om de njuter!
Mur runt flickhemmet Indien har haft problem med kvinnors säkerhet och 2018 fick skolan en order från myndigheterna att bygga en mur kring flickornas elevhem. Om inte muren kom på plats skulle flickhemmet stängas. Tyvärr var bygg- och materialkostnaden mycket hög, men tack vare en gemensam satsning från New Hopes givare och SAS U-assist byggdes muren.
New Hope stöttar Theodoriskolans hälsosatsning Visserligen ska alla elever vaccineras genom statens försorg, men det fungerar inte alltid. Genom finansiering av New Hope finns det en skolsköterska, som ser till att alla elever får fullgott skydd mot tyfoid, MPR, DT (difteri tetanus) och Hepatit. Hon gör också hälsoundersökningar och finns till hands för flickorna som bor på internatet. Dessutom gör skolsköterskan hembesök hos elevernas familjer för att ge information om förebyggande hälsovård.
Stort tack till BCD Travel som bidrar med sjuksköterskan och en lärare!
New Hope har även finansierat även ett projekt med återanvändbara sanitetsbindor. Att ha mens har visat sig vara mycket laddat och länge var det stora problem för flickorna. Många gånger stannade de hemma från skolan helt, då familjerna inte hade pengar att skaffa bindor. Nu får flickorna lära sig hur de ska sköta sin hygien och byskräddaren har tillverkat specialdesignade bindor som kan tvättas och återanvändas.
Träningsutrustning Fysisk träning är viktigt! Det är framför allt elevhemsflickorna som är engagerade i fotboll, handboll, badminton och volleyboll. De tränar varje dag mellan 05-06.30! New Hope skickat pengar på utrustning. Fotboll är mest populärt, framför allt för att det gått så bra för skollaget. De har vunnit pokaler både i distriktet och i storregionen. De yngre barnen har sedan tidigare fått en fin lekplats.
Sedan New Hope började samarbetet kring Theodori skolan har det skett stora framsteg, men det finns fortsatt möjligheter att utveckla skolan. De insatser New Hopes bidragsgivare har säkerställt har varit mycket lyckade. Taket läcker inte, skolan har elektricitet, flickorna fortsätter att spela fotboll.
New Hope får en utmärkt återrapportering genom familjen Nilsson (Theodoris vänförening), som redan på 50-talet levde och verkade på missionsstationen Theodori i Chandrapura i delstaten Jharkand i Indien.
