New Hope barnfond

Tag Archive Sakhumzi

ByMagnus Linder

Sakhumziprojektet får besök från New Hope

Charlotte Stuart från New Hope besökte vårt projekt i en av Kapstadens kåkstäder.

Charlotte besökte i februari 2018 Sakhumzi och Ekukhanyeni för att se hur byggnationen av New Hopes förskola fortskrider. Här följer hennes rapport:

Innan besöket hade jag talat ett par gånger per telefon med eldsjälen, hjärtat och hjärnan bakom hela projektet, Mama Amelia. Hon såg fram emot att jag skulle komma, men oroade sig samtidigt för att jag inte skulle få tag i en tillräckligt pålitlig chaufför. Hon förhörde mig därför ingående om mina färdplaner med den mörka, varma och dominanta röst som så många barn i kåkstaden lärt sig att älska under de dryga 40 år Mama Amelia, och tidigare även hennes framlidne make, ägnat all vaken tid åt att hjälpa föräldralösa, fattiga och övergivna barn att få gå i skola, äta sig mätta och kunna sätta rena kläder på kroppen.

Trots en utmärkt vägbeskrivning från en av Ameliavännerna var det rätt svårt att hitta fram till barncentret. Jag hade dock haft turen att få låna förmannen Stephen från Slaleys vingård som chaufför. Stephen är från Zimbabwe men hade lärt sig det lokala språket xhosa, vilket visade sig vara en förutsättning för att vi skulle kunna göra oss förstådda hos den del av lokalbefolkningen som inte talade engelska. Vi ringde Ekukhaneyeni och ombads att vänta vid den minimala polisstationen i området, en smutsig liten byggnad i gult tegel, invirad i kilometer av taggtråd och elledningar. En söt, ung flicka uppenbarade sig, hoppade in i bilen och lotsade oss till Ekukhanyeni, som är den nyare anläggningen av två och där New Hopes hus är under uppförande.

Vi släpptes in genom en hög gallergrind och fördes till Mama Amelia, en storvuxen, karismatisk och humoristisk kvinna invirad i rosa och tronande i skuggan på en plaststol med samma värdighet som en drottning. Vi kramades och Mama Amelia bad om ursäkt för att hon måste sitta ner. Hennes ben och fötter är enorma av vatten och lymfa. Hon skulle själv definitivt behöva träffa en läkare, men det var uppenbart att hon inte ville fördjupa sig i sitt eget hälsotillstånd, utan bara var angelägen om att jag skulle få se allt jag ville.

Ekukhanyeni består av ett inhägnat markområde, vars yta ungefär motsvarar två normala, svenska villatomter. Området domineras av en huslänga i rappad betong som inrymmer tre små skolsalar för förskoleklasser, var och en med egen, solskyddad uteplats, samt ett gemensamt kök. Denna byggnad har sponsrats av Lions i Claremont/Newlands. Mycket av undervisningen i dessa byggnader sker på de skyddade uteplatserna, där man också leker och dagligen äter mellanmål och en ordentlig, lagad måltid. De flesta barn bor hemma hos anförvanter eller fosterföräldrar i kåkstaden och kan ta med sig egna mellanmål, men de som inte har den möjligheten får även mellanmålet av skolan.

Eftersom Mama Amelia själv inte kunde gå på sina ben hade hon uppdragit åt en av sina närmaste medhjälpare, Belinda, att visa mig runt. Belinda berättade att hon är ett av de barn som vuxit upp på Sakhumzi och som stannat kvar som något slags föreståndare, som jag uppfattade det. Hon står Mama Amelia nära på ett kärvt, varmt och osentimentalt sätt.

Belinda berättade stolt att hon nu själv är mamma till en liten pojke. På min fråga hur gammal hennes pojke var, svarade hon tre veckor. Jag reagerade naturligtvis och sa att hon väl borde vara hemma hos honom, när hon var så nyförlöst. Belinda ryckte litet på axlarna och sa att jobbet måste göras.

På tomten i Ekukhanyeni ligger, förutom längan som Lions sponsrat, två små lekplatser och tre enkla byggnader i trä, med bland annat två skolsalar där förskola hålls för yngre barn. Bredvid dessa träbyggnader uppförs New Hopes hus, som ser ut att bli det mest välbyggda på området. New Hope-huset är uppfört i betong med snygga snickerier, vädersäkrat och förberett för el och vatten. Utrymmet inomhus är med mitt ögonmått mätt ca 40-50 kvadratmeter och byggnaden kommer att innehålla en stor skolsal och två toaletter. Det som fortfarande återstår att göra är rappning utvändigt och invändigt, installation av toaletterna, anslutning till avlopp och el samt allmän tillfixning av ytor. Enligt Mama Amelia kommer och går byggaren litet som han själv vill. Dock betalas han alltid i efterskott för det han ditintills gjort, så tillräckligt av New Hopes pengar finns kvar för att färdigställa huset. Det arbete byggaren lägger ner är professionellt, dock är det osäkert NÄR det hela blir klart. Africa is Africa.

Totalt tillbringar ett hundratal barn sina dagar på Ekukhanyeni och/eller Sakhumzi, fördelade på 6-7 grupper för olika åldrar. De yngsta barnen är knappt ett år och de äldsta runt fem-sex. Varje grupp leds av två lärare/barnskötare. Även äldre barn med anknytning till Sakhumzi och Ekukhanyeni kommer dit efter skolan för att leka. Ett par mycket trångt möblerade sovsalar finns på Sakhumzi där de barn, som inte har några hem att gå till, bor. Förutom lärarna finns ett antal mer eller mindre avlönade personer verksamma som tvättar kläder, lagar mat eller finns till hands största allmänhet.

Stämningen är kärleksfull, öppen och intresserad. Så många spontana kramar som jag och min chaufför Stephen fick här kan jag inte minnas att jag någonsin fått! Flera klasser med små barn sjöng för mig och treåringarna uppmanades även att högljutt demonstrera sina färdigheter i engelska. De lyckades på ett alldeles förtjusande sätt blanda ihop allt. Stephen, som bara får se sin fru och sina två egna små söner i Zimbabwe varannan månad, sjöng med barnen och tröstade en liten skärrad ettåring som blivit rädd för min mobilkamera.

Två små allvarliga barn, Ben och Grace, följde mig hack i häl som skuggor under hela mitt besök, från Ekukhanyeni till Sakhumzi, och jag rördes av hur ömt Ben lyfte och bar på den mycket mindre Grace. Jag frågade om de var syskon och Ben nickade allvarligt. När jag sedan nämnde för Belinda vilken fin storebror Ben var, berättade hon att de två barnen alls inte var syskon, utan att alla Sakhumzibarn lärt sig att kalla varandra för syskon för att främja sammanhållningen.

Utrymmet på de båda markområdena, som ligger en knapp kilometer ifrån varandra, är begränsat och varenda kvadratcentimeter utnyttjas. I Sakhumzi hänger tvätt i långa rader i de 70 cm trånga passagerna mellan husväggarna och i Ekukhanyeni odlas majs på de tillgängliga små markplättar som inte är bebyggda med hus eller lekplatser.

Ekukhanyeni är den modernare anläggningen och är därmed luftigare och mer välplanerad. Det äldre Sakhumzi ligger utbyggt kring Mama Amelias eget, ursprungliga hem i Mfuleni och består av ett gytter av små rosamålade hus med labyrintliknande passager, lågt i tak och en inomhusvärme som nästan är kvävande. Två stora tvättmaskiner går oavbrutet och alstrar ännu mer värme. För att inte de som vistas där ska få värmeslag har därför matlagningen flyttats ut i det ursprungliga garaget där två jättegrytor puttrade under mitt besök och spred en gudomlig arom.

Samtliga barn får sina kläder tvättade och skötta på Sakhumzi och en stolthet är klädförrådet som doftar gott, med prydliga staplar av barnkläder. Alla har sina egna kläder här och ingenting tappas bort.

Mitt i Sakhumzi-labyrinten ligger Mama Amelias eget sovrum och jag frågade om det gick bra om jag tog en bild även där med tanke på integritet, privatliv och liknande. Belinda tittade förvånat på mig.
– Självklart kan du ta en bild. Här existerar ingenting som privatliv.

Mama Amelia bor nu för tiden mestadels i en liten lägenhet men när hon vistas på Sakhumzi och lägger sig för att vila middag är det alltid fullt med barn i sovrummet och även runt henne i sängen som pratar och leker.

Efter ett par härliga timmar bland dessa genuint vänliga människor, stora som små, var det dags för min chaufför Stephen och mig att åka hem igen. Stephen var upplivad och fascinerad av besöket och pratade hela vägen med sin kultiverade Kofi Annan-röst om det han sett. Han berättade att han som utlänning i Sydafrika lagt märke till att människor i Sydafrika som arbetar med välgörenhet ofta är välklädda, bilburna och behängda med guld (en representant för detta släkte anlände ett par minuter efter mig för att lämna över ett par ornamenterade VIP-biljetter till en välgörenhetsgala till Mama Amelia, som verkade måttligt intresserad). Med andra ord tyckte Stephen att sådana människor i första hand verkade hjälpa sig själva. Därför var han så glad över att ha fått träffa Mama Amelia, som för honom framstod som något av en uppenbarelse: En enkelt klädd gammal kvinna med svullna ben, där det enda guld som glimmade var hennes hjärta.

Efter att ha varit på plats och sett hur verksamheten sköts i Ekukhanyeni och Sakhumzi, kan jag inte förstå annat än att de pengar New Hope satsat i detta projekt med tiden kommer att gagna många barn i olika årgångar, bara huset blir färdigt! Nyss hemkommen längtar jag redan till nästa Sydafrikaresa, nu av ytterligare en anledning.

Charlotte Stuart
Feb 2016
2016 charlottes bild

 

 

skolbarn

 

 

2016 barnen charlotte

 

 

Amelia 2016 c stuart

 

 

IMG_0515

 

 

IMG_0523

 

 

IMG_0407

Stephen
Charlotte och två barn