Varje minut dygnet runt gifts en minderårig flicka bort. Varje dag ingår ungefär 20.000 småflickor äktenskap! Över 7 miljoner minderåriga flickor kommer under 2017 att bli bortgifta med äldre män, utan att få gå i skola, utan att få en utbildning, utan att få pröva på att arbeta i ett yrke och utan att få bestämma själva vem de vill gifta sig med!
Därför är det viktigt att just flickor får gå i skola! Varje år som en flicka fortsätter att studera betyder mycket för hennes utveckling. Det är stor skillnad att bli bortgift när man är 12 eller 14 år mot att ha fått gå ytterligare 4-5 år i skolan och bli bortgift som 17-18 åring.
I Rädda Barnens undersökning konstaterar man dessutom att ett barn som föds till en mamma som kan läsa och skriva har 50% större chans att överleva sin 5-årsdag.
Så hjälp New Hope att erbjuda flickor chansen till en utbildning och ett yrke, antingen det är i Afrika, Indien eller Nepal. Det betyder inte bara att flickan själv får ett bättre liv, utan också att hennes framtida familj kommer att få chansen till en bättre framtid! Med en utbildning i ryggen har flickan också större möjligheter att själv få välja sin livspartner!
Marianne och Bengt trodde knappast att det var sant när de upptäckte att deras vinstnummer stämde överens med det nummer som visades på New Hopes hemsida på julafton. De hade vunnit en resa till Zanzibar med Ethiopian Airlines till Zanzibar och övernattningar på det fantastiska Breezes Hotel.
I september gick resan av stapeln. När nu Marianne och Berndt ändå skulle till Afrika, så kontaktade de Tour Africa och köpte till en Tanzania Safari, för att verkligen få en resa fylld av upplevelser.
Och upplevelser blev det! Under några dagars intensiv safari från flytplatsen i Arusha fick man uppleva enkla vildmarkslodger och fantastiska tältläger, otroligtdjurliv i nationalparkerna Tarangire, Manyara och den berömda Ngorongoro kratern. Sedan väntade Zanzibar, och här låter jag Marianne och Berndt beskriva hur de upplevde sitt uppehåll där:
”Vistelsen på Zanzibar var en helt otrolig upplevelse. Vilken personal, vilket läge på anläggningen, vilka aktiviteter, vilken mat. Helt perfekt. Efter hemkomsten har vi delgett våra vänner lite av upplevelserna. Bland annat tog jag mig friheten att citera en liten flickas fundering när hon kom till en liten by i Dalarna. Flickan sa ”Mamma, bor Gud här”? ”Hur kan du tro det?” sa mamman. ”Jamen, det är ju så vackert här” svarade flickan. Något sådant skulle även passa in på Breezes anläggning. Att Breezes även anordnade bilturer in till grannbyn Bwejuu var bra, och att de dessutom skänkte reskostnaden om 15 dollar per person till mödravårds- och barnkliniken där, kändes positivt.
Vid vårt besök i byn fick vi en lång och intressant redovisning av en guide. Han berättade om byns historia från slavhandelstiden, om vad som hände under Andra världskriget, tsunamin och mycket annat. Han hade även ordnat så att vi fick vara med i några skolklasser för att se och höra hur undervisningen går till. Vi besökte även kliniken för barn och mödrar som New Hope startat.
Vi vill rikta ett riktigt varmt tack till alla på de olika företagen som hjälpt oss att ro denna resa i hamn. Först och främst till New Hope som vi köpte adventskalendern av och som hjälpte oss vidare med kontakter. Vi tackar Ethiopian Airlines för att de skänkt ett så fint pris och för att de hade så fina plan. Tack till Breezes för att vi fick möjlighet att tillbringa en tid på anläggningen. Det var en magnifik upplevelse och vi försöker redan nu planera in ett besök så fort som möjligt. Och så Tour Africa. Ett jättetack för ert upplägg av safarin. Den var intensiv men det var en helt makalös upplevelse. Att hinna med så mycket på så kort tid, trodde vi inte gick.”
Nu ser vi på New Hope med förväntan fram till att få veta vem som vinner 2017 års resa till Zanzibar med Ethiopian Airlines och Breezes Hotel. Skynda dig och köp en kalender så du har chansen att få komma till Zanzibar! Den 20 december finns det en lycklig vinnare!
Här köper du 2017 års kalender!
I går började man schakta bort jord för att kunna gjuta bottenplattan. Matsalen är dimensionerad efter den framtida skolans elevantal, så i början kommer den att vara gigantisk. Här skall man kunna sitta och äta vid stolar och bord, nog så viktigt för någon som troligen aldrig fått äta tillsammans med familj eller kamrater. Sedan skall det finnas plats för att umgås efter skolan, antingen det är för läxläsning eller för att spela spel eller lägga pussel. När man får besök skall detta vara rummet där man kan framföra sina sånger och danser – för alla barnen älskar att dansa och sjunga!
För närvarande lagas all mat över öppen eld i ett plåtskjul, utan rinnande vatten och tvättmöjligheter. I det nya köket kommer det att finnas vatten indraget och man kommer att kunna tvätta grytor, tallrikar och muggar i varmt vatten från en solcellsanläggning. Matlagningen kommer att ske på gas från en biogasanläggning, vilket kommer att spara mycket träkol och i förlängningen många nedhuggna träd. Målet är att vårt bygge skall byggas på ett hållbart sätt och i klang med naturen i området.
Bredvid köket kommer det att finnas en ”tvättstuga” för att man skall kunna tvätta barnens kläder och sängkläder på ett enklare sätt än nu. Många av barnen har problem med sängvätning, och det är ett stort och tungt arbete att tvätta sängkläderna. Tvätten kommer fortsatt att ske för hand, men det kommer att finnas varmvatten och speciella hoar, vilket underlättar för kvinnorna som tvättar.
Regnvatten från taken kommer att tas till vara och allt avloppsvatten kommer att filtreras och återanvändas för att vattna växterna runt huset.
Hjälp oss att få till det här bygget genom att köpa stenblock i vår webb butik
Skolhemmet har plats för ca 50 barn, som kommer från ännu mindre byar i ännu mer avskilda bergsdalar. Under terminen bor de på skolan och på loven återvänder de till sina familjer till fots. Utan skolhemmet skulle dessa barn inte få någon utbildning.
Eftersom alla matvaror måste bäras till Yangar, försöker man överleva på det som markerna kring byn ger. Genom sponsring från New Hope har man fått getter och i år har vi också sponsrat med fröer så man skall kunna odla grönsaker. Miljötänket spelar en viktig roll här. Alla är medvetna om att man måste hushålla med jordens resurser. Nu drar vi igång ett större projekt med att plantera äppelträd. Miljöorganisationen ICIMOD (en mellanstatlig organisation för länderna i Himalaya) har genom växtförädling fått fram tåliga äppelsorter, som till våren 2018 skall planteras i Yangar. Om några år kommer alltså barnen på skolhemmet att ha sin egen fruktträdgård. Barnen kommer inte bara att lära sig hur man planterar träden och sköter dem. De kommer också att få ett välkommet tillskott av färsk frukt! Winberg Travel och dess personal är en av sponsorerna till denna satsning. Se den fina filmen om Humla av KMCH.
Vill du ge ett bidrag till lägergården i Lettland? > Ett par dagar i början av juli 2017 hade nya styrelsekollegan Barbro Nilsson och jag, Charlotte Stuart, fått tillfälle att slå följe med Jan-Olof (Janne) Bäck, hans Kerstin och en rad andra trevliga eldsjälar från trakterna av Hudiksvall under en resa till Lettland och lägergården Latgales Dzintars.
Sällskapet från Hudiksvall avreste i två minibussar fullastade med gåvor och förnödenheter till flera mottagare och tog sig över till Lettland med Tallinkfärjan.
Barbro och jag tog flyget dagen därpå, den 4 juli, så att vi skulle kunna bli upphämtade på flygplatsen i Riga av Janne o Co. Så skedde, vi besiktigade belåtet ressällskapet vi skulle få genom Lettland och förstod direkt att det här skulle bli riktigt trevligt.
Riga är en uråldrig östersjöpärla som de senaste två decennierna återfått mycket av sin forna glans och skönhet. Annat är det ute på landsbygden, där tiden på många sätt stått stilla sedan ryssarna drog sig tillbaka och förfallet här och där är omfattande. Europavägen mot Daugavpils, Lettlands näst största stad belägen i det sydöstra hörnet av landet i gränstrakterna mot Litauen och Vitryssland, var hel och i sin ordning, men av liknande slag som de vägar som byggdes under andra världskriget; stora cementblock hopfogade så att bilarna som åker på dem ger ifrån sig samma ljud som forna tiders tågsätt när de körde över skarvarna i rälsen, du-dunk, du-dunk, du-dunk.
Avståndet mellan Riga och Daugavpils är 23 mil och då högsta tillåtna fart på de flesta ställen är 70 km i timmen tog resan flera timmar i anspråk. Halvvägs rastade vi på en vägkrog och fortsatte sedan med hög stämning i minibussarna. Överallt i byarna flaggade man på halv stång för att hedra minnet av de 200 lettiska judar som en 4 juli under andra världskriget avrättades under en och samma dag.
Första anhalt var Jannes och Kerstins fadderfamilj i Kraslava, ett par mil ifrån Daugavpils. Faddrarna från Sverige var mycket efterlängtade, det var tydligt. På en bänk utanför ett hus från det sovjetiska miljonprogrammets dagar satt familjen och väntade ivrigt, förtjusande mormor Viktoria och hennes duktiga barnbarn Viktoria och Daniel.
Mormor Viktoria grabbade tag i Barbro och mig och föste oss upp för trapporna till översta våningen där hon delar en trerummare med sina barnbarn. Vi visades till det rätt primitiva badrummet för att tvätta händerna. Handtvätt är viktigt överallt och speciellt i Lettland verkar det som. Eftersom vi inte vill tro att Viktoria tyckte att vi såg lortiga ut förmodade vi att detta var ett utslag av artighet mot de två nykomlingarna. Vidare förevisade Viktoria köket med ny spis och andra faciliteter som familjen fått från Sverige. Viktoria gjorde korstecknet flera gånger och kastade slängkyssar ut i luften för att visa hur innerligt hos älskar sina svenska vänner och välgörare. I vardagsrummet stod ett vackert kaffebord uppdukat i sällskap av en flaska Rigabalsam, ett slags rävgiftslikör liknande Jägermeister som man dricker till allt och även tar sig en slurk av för att smälta maten.
Nästa anhalt var den lokala skolan där den engagerade och duktiga lärarinnan Jelena tog emot lejonparten av lasten från Sverige. Vissa saker skulle stanna på skolan, andra delas ut till behövande familjer. Barbro och hennes dotter hade plockat ihop en jätteväska med fina flickkläder som nu förhoppningsvis kommer att göra många små lettiska flickor glada. Det som härefter återstod av lasten från Sverige utgjordes mestadels av matvaror till barnkolonin.
Sista anhalt i Kraslava var en näraliggande restaurang där Janne bjöd alla 16 personer i sällskapet på en mycket god middag, förbeställd av Viktoria.
Därefter var det dags att åka till Daugavpils och de väntande hotellrummen på hotell Dinaburg. Vi sov alla mycket gott efter många vakna timmar.
Dagen därpå gav vi oss av tidigt för att möta upp med Nikolaj Shevchuk, hans hustru Slava och deras förtjusande barnbarn och för att ta oss till lägergården Latgales Dzintars.
Nikolaj, som är född i Vitryssland, är en person med varmt sätt, omgiven av en självlysande aura av godhet och med en minst sagt dramatisk bakgrund. I det förgångna har han genomgått militärtjänstgöring i sovjetarmén, en närmast omänsklig och livsfarlig tid för pojkar födda i Sovjetunionens satellitstater, träffat Slava i Lettland och bildat familj med henne och sedermera landsförvisats tillsammans med hela familjen – straffet för hans kristna tro. Familjen skulle egentligen ha förts till Amerika men landade i Sverige, där den bor sedan många år tillbaka och har funnit sig väl tillrätta. Nikolaj berättade på plats om den vision han en gång fått om hur han skulle skaffa egen mark för att kunna bereda behövande barn en härlig sommarvistelse, långt bort från en hård och fattig vardag.
Drömmen, som i mångas ögon verkat närmast osannolik att genomföra, uppfylldes som genom ett under, då donatorer oväntat anmälde sig och de första tre och halvt hektaren kunde inköpas för ändamålet. Idag har ytterligare mark kunnat förvärvas så att den totala arealen uppgår till 13,5 hektar, belägen mellan badsjön och en älv. Från början var området otillgängligt och fullständigt igenväxt. Under flera år hjälpte volontärer och andra frivilligkrafter till att rensa marken, bygga den första hangaren för lagring av basvaror och möbler, samtidigt som det oförtrutna arbetet med att fortsätta värva sponsorer till verksamheten pågick. Från början bodde alla barn i tält under sina sommarvistelser, men successivt har framför allt norska sponsorer byggt upp rader av bekväma och varma trästugor.
Den som idag besöker Latgales Dzintars möts av ett litet mönstersamhälle som drivs av en styrelse där Nikolaj, Janne Bäck och en lokal präst ingår, och där den dagliga verksamheten sköts av frivilla krafter under sommaren samt några händiga män som året runt bor på anläggningen för att underhålla den och även skydda den mot stöld och vandalism. Av de män som bor här har flera en tragisk bakgrund med dryckenskap, fattigdom och brottslighet i bagaget, men genom möjligheten att arbeta på Latgales Dzintars har de fått en ny chans som de väl förvaltar. Upp till 100 barn per vecka kan tas emot och får under sin vistelse på lägergården möjlighet att leka, bada och äta sig mätta på god mat. Det var fascinerande att se alla dessa barn stå i kö för att tvätta händerna innan lunchen och den aptit och glädje med vilken de grep sig an kökets anrättningar, denna dag bestående av gudomligt god Borsjtj med Smetana till förrätt och kyckling med potatismos som varmrätt. Kökspersonalen utgjordes av en armé vänliga kvinnor, professionellt hanterande råvarorna i plasthandskar och täckande mössor. Nikolaj berättade att Latgales Dzintars numera är miljöcertifierat, och att hygien och säkerhet hör till de områden som är speciellt viktiga.
A propå säkerhet så sitter på varje stugvägg en ny, fin eldsläckare. När det ett år blev en del pengar över från New Hopes anslag användes dessa till att köpa in eldsläckarna.
Tyvärr var vädret kallt och regnigt dagen vi besöket Latgales Dzintars, så inget av barnen badade i sjön. Vi kunde dock konstatera att badplatsen var mycket välhållen och utrustad med en jättestor badflotte, så det var inte svårt att föreställa sig hur roligt det faktiskt brukar vara även vid stranden. Oaktat vädret kunde dock barnen köra ikapp med de robusta trampbilar som för flera år sedan köptes in av Nikolajs son och som sedan dess stått pall för alla våldsamma tävlingar utan att behöva repareras. Efter många, givande timmar på lägergården var det dags för oss alla att dra oss tillbaka till Daugavpils, hotellet, den vackra schäfern i trädgården bredvid och en god och trevlig middag i egen lokal på hotellet som vi fick disponera. Det var tur det, eftersom en stor familjemiddag som pågick i den egentliga matsalen verkade mer vild än tam.
Dagen därpå reste vi hem, stannade till vid samma vägkrog som på ditresan och tog farväl av våra nya vänner inne i Riga. Barbro och jag hade några timmar på oss att göra stan och sällskapet från Hudiksvall måste hinna med båten.
Några minuter efter det att planet lyft från Riga flög vi över Tallinkbåten som stävade iväg mot Sverige ett par distansminuter utanför lettiska kusten, där övriga ressällskapet befann sig. Vi konstaterade att vi haft en toppenresa, att New Hopes pengar används på bästa tänkbara sätt och att vi gärna hänger med igen om tillfälle bjuds. Charlotte Stuart
