New Hope skolan i Mshmoroni utanför Mombasa kämpar för sin överlevnad. Just nu har regeringen bestämt att alla skolor skall vara stängda till 4 juni, vilket betyder att skolan inte kommer att få några intäkter fram till dess. Skolan lever ju på att ungefär 200 barn betalar en nominell skolavgift, för att täcka kostnaderna för lärare, skolböcker etc.
På skolan finns ett barnhem med ungefär 60 gatubarn. De är lyckligt lottade, för de får fortfarande mat varje dag och dessutom har rektorn, Japheth, ordnat så de alla får en viss undervisning i informella klasser. Detta är visserligen emot reglerna, men barnen är sysselsatta och även om inte skolgången blir lika effektiv som vanligt, så måste barnen fortfarande plugga.
Övriga ca 300 elever på skolan får också en viss undervisning. De som har tillgång till en mobiltelefon får uppgifter via Whats Up konferens call, och sedan får de sprida uppgifterna till övriga klasskamrater. Två gånger i veckan kommer några lärare till skolan, och då kommer barnen i mindre grupper och får sina uppgifter rättade.
Speciellt viktig är undervisningen för de barn som skall göra sina standardprov i oktober månad. New Hope skolan har under de sista åren haft utmärkta resultat på dessa standardprov, och nu gör man allt för att nuvarande avgångsklass också skall lyckas. Dessa standardprov är så viktiga! Med ett bra resultat och en bra rekommendation från skolans rektor har man chans att hamna på ett gymnasium med hög akademisk standard. Är man riktigt duktig får man ett stipendium, vilket flera barn har fått under årens lopp. Och med en bra gymnasieutbildning har man chans att komma vidare till en högre utbildning.
Därför kämpar rektorn för New Hope skolan för sina barn! New Hope har valt att stötta honom genom att hjälpa till ekonomiskt, så han kan betala lärarna en minimilön under denna tuffa period, då han står helt utan inkomster.
Dag 1: Vi anlände till Mlolongo tisdagen 11 juni. Mary och de andra tjejerna presenterade sig och välkomnade oss med öppna armar. De berättade om Positive Life Kenya och deras projekt: Kiotani, Tumaini, Community support & outreach samt Women Empowerment Centre. En av tjejerna visade oss runt i Mlolongo och därefter åkte vi ut till City Carton, slumområdet där de flesta bor i skjul av kartong och papp. Vi gjorde hembesök i några skjul där vi fick höra om hur dessa familjer levde. Trots att vi båda tidigare varit i utsatta områden och kåkstäder i olika delar av Afrika var detta förstås tungt psykiskt. De berättade att många av barnen på Kiotani kommer från denna slum. Efter detta åkte vi hem till Mary där vi träffade en irlänsk tjej där, Aiofe, som jag haft god kontakt med sedan dess. Hon hade arbetat med Positive Life projektet förra året och haft en bidragande roll till förverkligandet av nya Tumaini-skolan. Hemma i Irland arbetar hon som lärare.
Dag 2: Vi åkte ut till Kicheko-slummen och Tumaini-skolan. Myndigheterna hade börjat uppföra sig hotfullt precis innan vi åkte ner till Kenya. Mary & co var frustrerade och visste inte vad de skulle ta sig till. Skolan hotades av nedläggning på grund av låg sanitär standard och husägaren hade en annan hyresgäst som var intresserad av att ta över marken där skolans ruckel fanns.
Vi blev visade runt, barnen sjöng, läste ramsor och berättade om sina framtidsdrömmar. Klassrummen var trånga och det trängdes flera årskurser i varje ”klassrum”. Toaletten var ohygienisk och ”rastgården” var den smala gången mellan klassrummen. Mary visade oss det nya skolbygget och berättade om drömmen om en riktig skola för barnen.
Dag 3: Besök på Kiotani skolan, som sponsras av New Hope. Avmaskningsprojektet påbörjades. Vi förberedde en föreläsning i bilen på väg dit. Vi var nervösa men det var skönt att ha med läraren Aiofe som hjälpte oss förenkla materialet anpassat till barnen. När alla barn och lärare var samlade i matsalen påbörjades undervisningen om inälvsmask samt goda hygienrutiner (jag är hygienansvarig på mitt jobb hemma så det var en enkel uppgift att förmedla). Jag lärde även ut en ”tvätta-händerna-ramsa” på swahili som jag lärt mig i Tanzania. Barnen var aktiva och svarade på frågor samt repeterade ramsan högt. Sedan delade vi ut tabletterna som barnen intog. Allt dokumenterades! Cate från Positive Life Kenya undervisade om sex och vad som är okej och inte. Barnen sjöng en låt som hette ”Private parts” med tillhörande ramsa.
Därefter visade barnen oss runt. Jag hade köpt med massor med såpbubblor och ballonger hemifrån och det blev succé!! (jag jobbar på en barnakut och vet vad som funkar på barnen) alla var hellyckliga! Svårt att förstå hur tuff bakgrund dessa barn kommer ifrån. Fantastiskt vilken fin oas Kiotani är. Det känns verkligen som att de får bara BARN på riktigt där!
Vi överlämnade vår gåva till skolan. Vi hade samlat in pengar hemma, och i Nairobi införskaffade vi skolböcker till Kiotani. Vi köpte skolböcker enligt läroplan i alla ämnen i några exemplar, samt skrivböcker, pennor, kritor, pennvässare, linjaler, sudd osv. 100 tandborstar hade jag med hemifrån.
Efter vi hade varit på Kiotani åkte vi tillbaka till kontoret. Eftersom det var vår sista dag på projektet ville vi tacka för oss och ge en liten överraskning. Ca 2 veckor innan vi åkte startade jag en insamling bland kollegor och familj och vänner, som även min kompis spred till sina anhöriga.
Böckerna och skolmaterialen gick på ca 5000kr. Vi avslutade med att räcka över ett tack-kort där det stod att vi utöver skolmaterialen ville ge dem 300 000 KSH, dvs ca 30 000 kronor!! De började alla gråta och hoppa av lycka, vi grät också. De frågade om de fick lägga pengarna på vad de ville och vi sa ja. Mary sa då att pengarna skulle gå till depositionen för marken vid nya Tumaini Skolan. När vi kom hem till Sverige gjorde jag överföringen och marken är nu deras!! Mary har även bifogat ett kvitto på detta.
Vi var bara på projektet i tre dagar, men det känns helt obeskrivligt att dessa tre dagar gjort sådant avtryck i mitt liv. Jag kan inte ens komma på något negativt att skriva om och vi har verkligen funderat. Jag har aldrig varit med om sådan passion för att hjälpa andra utan personlig vinning. Alla i projektet satsar verkligen allt på att ge barnen utbildning och motivation!
Även stödgruppen för kvinnorna fungerade fint! De syr skoluniformerna till barnen och andra fina saker och får på så vis utbildning och en liten lön – en verklig win-win situation. Vi fick varsin otroligt fin väska som present sista dagen.
Sedan jag kom hem har jag konstant pratat om denna upplevelse och jag har god kontakt med både Mary och Aiofe. Jag sponsrar nu även en 8-årig flicka som heter Esther och betalar hennes skolgång samt två mål mat om dagen. Jag kommer definitivt åka ner till Kenya igen inom en snar framtid. Det känns som att en del av mitt hjärta stannade kvar där nere.
Tyvärr blev det en komplicerad förlossning och Madam Lauren dog i sviterna. Kvar fanns lilla Fabian Gift Omondi, som alltså var helt föräldralös. Det fanns en moster, som bor i närheten, men hon hade inte ekonomiska möjligheter att sluta arbeta och ta hand om ett barn så litet barn.
Begravningsritualerna är omfattande i Afrika. Madam Lauren tillhörde Luo stammen och kom ursprungligen från trakterna kring Viktoriasjön. Som traditionen bjuder skulle kistan med kroppen absolut fraktas till hennes hemtrakter, och där skulle hon begravas. Kollegorna på skolan skrapade ihop pengar till transporten och ett par av dem reste med kistan de 80 milen in i Afrika. Vi vet inte så mycket om Madam Laurens familj, men mamman är en fattig änka, som lever kvar på landet i västra Kenya, i den trakt där begravningen ägde rum. Lille Fabian reste med till begravningen och sedan lämnades han i mormoderns vård. Samtidigt gick New Hope ut med en vädjan om stöd till den knappt månadsgamla barnet och vi hittade en sponsor till Fabian. Nu kommer mormodern att få en viss summa varje månad för att sköta Fabian fram tills han är 3 år. Då finns det en plats på skolan i Mombasa för honom. Antingen kan han då bo hos sin moster och vara dagelev, eller också kommer han att få bo på skolhemmet tillsammans med de andra barnen.
Hans mamma Madam Lauren kommer att saknas på skolan. Hon var mycket uppskattad som lärare till de minsta barnen, och hon hade säkert blivit en exemplariskt mamma till lille Fabian. Ännu några år kommer New Hope att fortsätta att stötta skolan och dess lärare, men snart är det dags för projektet att stå på egna ben.
Era gåvor betyder oändligt mycket i vårt arbete bland barnen, som vi arbetar med. Tack vare dessa gåvor kommer vi att kunna rusta upp vattenförsörjningen på Rajiv Gandhi Memorial High School for the Disabled ndra Pradesh, Indien. Detta innebär att också att skolan kommer att kunna starta sin trädgårdsodling, dit det krävs vatten. Under 2019 kommer barnen kunna få mera färska grönsaker.
Vi kommer att kunna inreda de nya klassrummen på Kiotani skolan utanför Nairobi med bänkar och skåp. Skolbyggnaden är klar till terminsstart 3 januari, och betyder att det äntligen finns tillräckligt med klassrum för att varje klass skall få var sitt rum.
Vi kommer att kunna se till att skolbarn på Theodori skolan i Jharkand, Indien får skolmat varje dag. Och mycket mer! Vi kommer att kunna köpa getter och lamm, plantera träd och dela ut skolmaterial och skoluniformer och skolskor. Ett stort tack till alla!
Om du kan fortsätta att handla i webb butiken. Under 2019 kommer vi att redovisa vart gåvorna hamnar. Men redan nu vill vi visa det fantastiska Julkort som kommit från barnen på Rajiv Ghandi skolan!
Familjen bodde i ett enkelt hus byggt med kartongbitar och plast. Det byggs många fina och stora hus i närheten och pappan fick ibland hjälpa till att bära sten på något bygge. Mamman samlade in plastdelar på sophögen och sålde till insamlingsbilen, som med jämna mellanrum kommer för bli slumområdet för att köpa upp plasten. En dag kommer inte mamman hem. Så småningom får man veta att hon blivit påkörd på den stora Mombasavägen alldeles i närheten där man bor. Hon blir antagligen förd till ett sjukhus, men ingen vet om hon lever eller om hon är död. Ingen vet vart hon blev förd.
Pappan ger sig ut för att hitta sin hustru och lämnar barnen ensamma. Han blir borta flera dagar. Han kommer inte hem, och ingen vet var han finns. Under tiden sörjer grannarna för flickorna och ger dem mat. Grannarna anar oråd och tar kontakt med socialarbetarna hos Positive Life Kenya, organisationen som New Hope arbetar med i slummen. Men de kan egentligen inte göra så mycket, då alla tror att pappan skall komma tillbaka. Så händer det som inte får hända! En natt vaknar grannarna vid förfärliga skrik från rucklet där flickorna sover. Båda två är våldtagna! Mannen grips och lämnas över till polisen, men då inte flickorna har någon förmyndare finns det ingen som kan anmäla mannen! Mannen går fri!
Först då kan flickorna tas om hand av Positive Life Kenya. Båda flickorna är skadade. De får läkarvård och får under en kort tid bo hemma hos en av socialarbetarna. Man söker efter släktingar, men finner inga, och så småningom kommer de till Kiotaniskolan.
Personalen på skolan försöker ta hand om flickorna på bästa sätt, men man kan inte låta bli och fråga sig hur flickornas framtid kommer att bli. De frågar sig säkert var mamman och pappan finns. Vem kan trösta dem när minnena från den hemska natten dyker upp i deras tankar? Vem kommer att stötta dem i kommande svåra skeden i livet? Detta är bara en av de många historier, som barnen på Kiotaniskolan bär med sig. Alla barn på skolan har i tidiga bandomen fått uppleva hur grymt livet kan vara. De flesta har fått utstå hugg och slag och har bevittnat övergrepp, slagsmål, droger och fylla. Många har fått gå till sängs med tom mage. När de blir större blir de själva översittare och ger sig på de svagare. Det gäller ju att överleva! Därför är det viktigt att bryta den onda cirkeln och få bort barnen från denna skadliga miljö. Förhoppningsvis kommer de med utbildning inse att det går att skapa en framtid långt bort från Nairobis slumområden!
Därför satsar New Hope på att bygga ut Kiotaniskolan, så allt fler barn skall få möjlighet till en normal barndom och en framtid. Vi hoppas att du kan hjälpa oss med detta genom en donation så Amelia och Nancy kan få bo kvar på skolan! Swisha din gåva på 123 901 1883 och skriv Kiotani i meddelandet.
Amelia och Nancy heter egentligen något annat och de är inte med på bilderna som visas.
