ByHelena Hedlund

Samarbete med nätverket 4good

4good är Sveriges största nätverk för kvinnor och här får du inspiration, utveckling och kontakt med andra intressanta medlemmar. De anordnar nätverksträffar i Stockholm och Göteborg och har du inte möjlighet att vara där så har de även en fantastisk podd att lyssna på, Sunshinepodden.

4good
Nu säljer 4good fina armband med ett inspirerande budskap. Pengarna kommer att gå till New Hops projekt Kiotani Day and Boarding School i Kenya.

Läs gärna mer om 4good och köp ett armband! http://4good.se/erbjudanden/4goodarmband

 

ByHelena Hedlund

Fruktträdgård till barnen i Humla Yangar Nepal

Var ligger Humla? Humla är ett distrikt i nordvästra Nepal. Och långt bort i en nästan bortglömd bergsdal i Humla ligger den lilla byn Yangar. Det är där New Hope sponsrar verksamheten på ett skolhem. Hur kommer man dit? Tre dagar tar det att gå till byn från centralorten, dit man flyger från Kathmandu.

Nepal Humla äppelträd
Skolhemmet har plats för ca 50 barn, som kommer från ännu mindre byar i ännu mer avskilda bergsdalar. Under terminen bor de på skolan och på loven återvänder de till sina familjer till fots. Utan skolhemmet skulle dessa barn inte få någon utbildning.

Eftersom alla matvaror måste bäras till Yangar, försöker man överleva på det som markerna kring byn ger. Genom sponsring från New Hope har man fått getter och i år har vi också sponsrat med fröer så man skall kunna odla grönsaker. Miljötänket spelar en viktig roll här. Alla är medvetna om att man måste hushålla med jordens resurser.
Nepal Humla odling
Nu drar vi igång ett större projekt med att plantera äppelträd. Miljöorganisationen ICIMOD (en mellanstatlig organisation för länderna i Himalaya) har genom växtförädling fått fram tåliga äppelsorter, som till våren 2018 skall planteras i Yangar. Om några år kommer alltså barnen på skolhemmet att ha sin egen fruktträdgård. Barnen kommer inte bara att lära sig hur man planterar träden och sköter dem. De kommer också att få ett välkommet tillskott av färsk frukt!  Winberg Travel och dess personal är en av sponsorerna till denna satsning.

Se den fina filmen om Humla av KMCH.

ByHelena Hedlund

Värmande besök på lägergården Latgales Dzintars i Lettland

Barnkolonin Latgales Dzintars i Lettland, som är öppen under tio veckor varje sommar, har de senaste fyra åren till viss del sponsrats av New Hope och det var därför hög tid för oss att närmare stifta bekantskap med verksamheten.

Vill du ge ett bidrag till lägergården i Lettland? >Stugorna i Latgales Dzintars i Lettland
Ett par dagar i början av juli 2017 hade nya styrelsekollegan Barbro Nilsson och jag, Charlotte Stuart, fått tillfälle att slå följe med Jan-Olof (Janne) Bäck, hans Kerstin och en rad andra trevliga eldsjälar från trakterna av Hudiksvall under en resa till Lettland och lägergården Latgales Dzintars.

Sällskapet från Hudiksvall avreste i två minibussar fullastade med gåvor och förnödenheter till flera mottagare och tog sig över till Lettland med Tallinkfärjan.

Barbro och jag tog flyget dagen därpå, den 4 juli, så att vi skulle kunna bli upphämtade på flygplatsen i Riga av Janne o Co. Så skedde, vi besiktigade belåtet ressällskapet vi skulle få genom Lettland och förstod direkt att det här skulle bli riktigt trevligt.

Riga är en uråldrig östersjöpärla som de senaste två decennierna återfått mycket av sin forna glans och skönhet. Annat är det ute på landsbygden, där tiden på många sätt stått stilla sedan ryssarna drog sig tillbaka och förfallet här och där är omfattande. Europavägen mot Daugavpils, Lettlands näst största stad belägen i det sydöstra hörnet av landet i gränstrakterna mot Litauen och Vitryssland, var hel och i sin ordning, men av liknande slag som de vägar som byggdes under andra världskriget; stora cementblock hopfogade så att bilarna som åker på dem ger ifrån sig samma ljud som forna tiders tågsätt när de körde över skarvarna i rälsen, du-dunk, du-dunk, du-dunk.

Avståndet mellan Riga och Daugavpils är 23 mil och då högsta tillåtna fart på de flesta ställen är 70 km i timmen tog resan flera timmar i anspråk. Halvvägs rastade vi på en vägkrog och fortsatte sedan med hög stämning i minibussarna. Överallt i byarna flaggade man på halv stång för att hedra minnet av de 200 lettiska judar som en 4 juli under andra världskriget avrättades under en och samma dag.

Första anhalt var Jannes och Kerstins fadderfamilj i Kraslava, ett par mil ifrån Daugavpils. Faddrarna från Sverige var mycket efterlängtade, det var tydligt. På en bänk utanför ett hus från det sovjetiska miljonprogrammets dagar satt familjen och väntade ivrigt, förtjusande mormor Viktoria och hennes duktiga barnbarn Viktoria och Daniel.

Mormor Viktoria grabbade tag i Barbro och mig och föste oss upp för trapporna till översta våningen där hon delar en trerummare med sina barnbarn. Vi visades till det rätt primitiva badrummet för att tvätta händerna. Handtvätt är viktigt överallt och speciellt i Lettland verkar det som. Eftersom vi inte vill tro att Viktoria tyckte att vi såg lortiga ut förmodade vi att detta var ett utslag av artighet mot de två nykomlingarna. Vidare förevisade Viktoria köket med ny spis och andra faciliteter som familjen fått från Sverige. Viktoria gjorde korstecknet flera gånger och kastade slängkyssar ut i luften för att visa hur innerligt hos älskar sina svenska vänner och välgörare. I vardagsrummet stod ett vackert kaffebord uppdukat i sällskap av en flaska Rigabalsam, ett slags rävgiftslikör liknande Jägermeister som man dricker till allt och även tar sig en slurk av för att smälta maten.

Nästa anhalt var den lokala skolan där den engagerade och duktiga lärarinnan Jelena tog emot lejonparten av lasten från Sverige. Vissa saker skulle stanna på skolan, andra delas ut till behövande familjer. Barbro och hennes dotter hade plockat ihop en jätteväska med fina flickkläder som nu förhoppningsvis kommer att göra många små lettiska flickor glada. Det som härefter återstod av lasten från Sverige utgjordes mestadels av matvaror till barnkolonin.

Sista anhalt i Kraslava var en näraliggande restaurang där Janne bjöd alla 16 personer i sällskapet på en mycket god middag, förbeställd av Viktoria.

Därefter var det dags att åka till Daugavpils och de väntande hotellrummen på hotell Dinaburg. Vi sov alla mycket gott efter många vakna timmar.

Dagen därpå gav vi oss av tidigt för att möta upp med Nikolaj Shevchuk, hans hustru Slava och deras förtjusande barnbarn och för att ta oss till lägergården Latgales Dzintars.

Nikolaj, som är född i Vitryssland, är en person med varmt sätt, omgiven av en självlysande aura av godhet och med en minst sagt dramatisk bakgrund. I det förgångna har han genomgått militärtjänstgöring i sovjetarmén, en närmast omänsklig och livsfarlig tid för pojkar födda i Sovjetunionens satellitstater, träffat Slava i Lettland och bildat familj med henne och sedermera landsförvisats tillsammans med hela familjen – straffet för hans kristna tro. Familjen skulle egentligen ha förts till Amerika men landade i Sverige, där den bor sedan många år tillbaka och har funnit sig väl tillrätta. Nikolaj berättade på plats om den vision han en gång fått om hur han skulle skaffa egen mark för att kunna bereda behövande barn en härlig sommarvistelse, långt bort från en hård och fattig vardag.

Drömmen, som i mångas ögon verkat närmast osannolik att genomföra, uppfylldes som genom ett under, då donatorer oväntat anmälde sig och de första tre och halvt hektaren kunde inköpas för ändamålet. Idag har ytterligare mark kunnat förvärvas så att den totala arealen uppgår till 13,5 hektar, belägen mellan badsjön och en älv.
Borsjtj med Smetana till förrätt
Från början var området otillgängligt och fullständigt igenväxt. Under flera år hjälpte volontärer och andra frivilligkrafter till att rensa marken, bygga den första hangaren för lagring av basvaror och möbler, samtidigt som det oförtrutna arbetet med att fortsätta värva sponsorer till verksamheten pågick. Från början bodde alla barn i tält under sina sommarvistelser, men successivt har framför allt norska sponsorer byggt upp rader av bekväma och varma trästugor.

Den som idag besöker Latgales Dzintars möts av ett litet mönstersamhälle som drivs av en styrelse där Nikolaj, Janne Bäck och en lokal präst ingår, och där den dagliga verksamheten sköts av frivilla krafter under sommaren samt några händiga män som året runt bor på anläggningen för att underhålla den och även skydda den mot stöld och vandalism. Av de män som bor här har flera en tragisk bakgrund med dryckenskap, fattigdom och brottslighet i bagaget, men genom möjligheten att arbeta på Latgales Dzintars har de fått en ny chans som de väl förvaltar.
Matsalen i Latgales Dzintars i Lettland
Upp till 100 barn per vecka kan tas emot och får under sin vistelse på lägergården möjlighet att leka, bada och äta sig mätta på god mat. Det var fascinerande att se alla dessa barn stå i kö för att tvätta händerna innan lunchen och den aptit och glädje med vilken de grep sig an kökets anrättningar, denna dag bestående av gudomligt god Borsjtj med Smetana till förrätt och kyckling med potatismos som varmrätt. Kökspersonalen utgjordes av en armé vänliga kvinnor, professionellt hanterande råvarorna i plasthandskar och täckande mössor. Nikolaj berättade att Latgales Dzintars numera är miljöcertifierat, och att hygien och säkerhet hör till de områden som är speciellt viktiga.

A propå säkerhet så sitter på varje stugvägg en ny, fin eldsläckare. När det ett år blev en del pengar över från New Hopes anslag användes dessa till att köpa in eldsläckarna.

Tyvärr var vädret kallt och regnigt dagen vi besöket Latgales Dzintars, så inget av barnen badade i sjön. Vi kunde dock konstatera att badplatsen var mycket välhållen och utrustad med en jättestor badflotte, så det var inte svårt att föreställa sig hur roligt det faktiskt brukar vara även vid stranden. Oaktat vädret kunde dock barnen köra ikapp med de robusta trampbilar som för flera år sedan köptes in av Nikolajs son och som sedan dess stått pall för alla våldsamma tävlingar utan att behöva repareras.
Trampbilar Latgales Dzintars i Lettland
Efter många, givande timmar på lägergården var det dags för oss alla att dra oss tillbaka till Daugavpils, hotellet, den vackra schäfern i trädgården bredvid och en god och trevlig middag i egen lokal på hotellet som vi fick disponera. Det var tur det, eftersom en stor familjemiddag som pågick i den egentliga matsalen verkade mer vild än tam.

Dagen därpå reste vi hem, stannade till vid samma vägkrog som på ditresan och tog farväl av våra nya vänner inne i Riga. Barbro och jag hade några timmar på oss att göra stan och sällskapet från Hudiksvall måste hinna med båten.

Några minuter efter det att planet lyft från Riga flög vi över Tallinkbåten som stävade iväg mot Sverige ett par distansminuter utanför lettiska kusten, där övriga ressällskapet befann sig. Vi konstaterade att vi haft en toppenresa, att New Hopes pengar används på bästa tänkbara sätt och att vi gärna hänger med igen om tillfälle bjuds.
Charlotte Stuart

ByHelena Hedlund

Besök på PEFAN november 2015

PEFAN har varit ett framgångsrikt projekt! Idéerna som grundaren Fish hade har verkligen fungerat! Totalt har 47 barn funnits på centret sedan starten för så där 17 år sedan. Ett barn försvann tillbaka till slummen och ett barn dog 2015. Av de övriga 45 barnen har 28 tagit studenten och samtliga 28 har kommit in på Universitet. Det är ju ett otroligt lyckat resultat!

Intressant att få komma tillbaka till ett projekt! Det första jag lade märke till var att omgivningarna kring huset blivit uppgraderade. Vägen var stensatt, och flera nya hus blivit byggda. Den här delen av Mecanisa har blivit mer medelklass än vid vårt tidigare besök.  Antagligen kommer detta att avspegla sig i hyresförhandlingarna för PEFANS hus.

Av de 28 studenterna är det 5 som har tagit examen och som har jobb.  Trots att ekonomin i Etiopien genomgår en boom är det svårt att få jobb.  Första jobbet innebär att man tjänar ca 2.000-3.000 BIR i månaden, motsvarande ca Sek 800-1.200 i månaden. Det är svårt att leva på denna lön, och att skaffa en egen bostad är det inte tal om.  Man bor kvar hos sina fostermammor eller hos sina egna mammor i slummen.

För de 23 studenterna, som fortfarande studerar vid universitet är PEFAN huset fortfarande ”hemma” under loven.  En del av studenterna, som studerar i Addis, bor på heltid på PEFAN mot att de tar hand om verksamheten åt Fish, då han är i Sverige. De verkar sköta verksamheten på ett bra sätt.

17 barn går fortfarande i folkskola/gymnasium och kommer till PEFAN huset som vanligt, dvs ett par gång i veckan. När inte Fish finns på plats är det någon av de äldre studenterna som tar hand om de yngre barnen och hjälper dem nä de kommer till centret.

Sedan en tid tillbaka har man också börjat inskolningen av de 8 nya barn, som de sociala myndigheterna anvisat till PEFAN. Tanken är att man till sommaren 2016 skall ha anpassat dem och deras fosterföräldrar till centret och livet på centret. Eftersom Fish måste vara i Sverige för att tjäna pengar har denna process gått trögt. Det är ju Fish som har erfarenheten av inskolningsprocessen.

Barnens bakgrundshistorier är sorgliga. Hiv smittade föräldrar, övergivna mödrar, döda föräldrar osv.  Några av barnen är också Hiv smittade.  För ett lyckat resultat måste de här barnen leva efter samma värdegrund som övriga barn på PEFAN.  Just nu går de i statliga skolor, men av erfarenhet vet Fish att nyckeln till barnens framgångar har varit att de fått gå i bra skolor.  Man skall börja undersöka om man kan få in barnen i den privata katolsk skolan där många av de andra barnen på PEFAN har gått från nästa läsår. Då kommer dessa nya barn att få samma press som övriga PEFAN barn att plugga. Men allt kostar pengar!

Den etiopiska ekonomin går på högvarv, vilket också medför att alla omkostnader skjutit i höjden. Detta drabbar också PEFAN verksamheten. Hyran och matkostnaderna ökar, så ekonomin är klart ansträngd. Man saknade koppar och bestick till alla, så jag ordnade en förtida julklapp, så alla kunde äta tillsammans.  Om några år kommer ungdomarna, som nu utbildar sig, att kunna bidraga till ekonomin om de får jobb. Men de närmaste 5 åren kommer att vara tuffa.

I övrigt behöver centret filtar och lakan och en ny duk, om man någonsin skall ge något utöver de anslagna pengarna.  Här finns verkligen ingen lyx, och möblerna har snart sett sina bästa dagar.  Tyvärr finns det inte något IKEA i Addis! Tvättmaskinen hade gått sönder och man försökte nu reparera den.

Det är fantastiskt att tillbringa tid med barnen på centret.  Alla är glada, positiva och öppna. Man behandlar varandra med stor respekt. De äldre barnen hjälper de mindre barnen, precis som man önskar att äldre syskon skall göra. Det gäller allt från att hjälpa till med läxläsning eller att fixa ett blixtlås, som hakat upp sig. Allt sker med mycket kärlek och omtanke och man verkar ha kul tillsammans.

Fish gör ett fantastiskt jobb. Han har det kämpigt och jag är glad att New Hope kan stötta honom med pengar till hyran. Önskar jag kunde betala mer av omkostnaderna för barnen!  Det har visat sig vara väl investerade pengar!

Addis Abeba den 8 november 2015-11-08
Barn på pefanFlicka på pefan centreMiddag på pefan centerMiddagsamling i EtiopienLäxläsning i pefan centerT-shirts från Apollo resorPojke i pefan center Etiopien