Under 4 dagar besökte jag tillsammans med branschkollegor barnhemmet Novy Dom i Ukraina. Vi som reste var Göran Linder, Mats Ekholm, Ingemar Svennered (Resia), Ginger Rengart, Marie Söderlund (Ticket) och Elisabet Lanz.
Resan gick med flyg till Bukarest och sedan vidare via Moldavien till Reni i Odessa regionen av Ukraina. Syftet med resan var att få en uppfattning om hur den reparation, som genomförts med medel från New Hope genomförts. Sedan Göran Linders förra besök har New Hope också förmedlat medel för inköp av en bil. Vi bekostar fortfarande driften av en kristelefon för barn och en viss uppsökande verksamhet riktad mot gatubarn och andra barn i nöd. Med oss hade vi ca 200 kg kläder och leksaker.
När vi reste hem hade vi alla positiva minnen från barnen på Novy Dom, men också en känsla av att inte kunna räcka till. Vi hade alla fått se fattigdomen och misären i vitögat!
Den lilla staden Reni i Ukrainas sydvästra kvalificerar för en placering på listan av de mest gudsförgätna platserna i Europa. Staden sveps in i en matta av grå tristess. Inga båtar kommer längre till hamnen. Inga tåg stannar längre. Inga arbeten finns att få. Gatorna lagas inte längre, utan har stora hål eller ser ut som uppkörda leråkrar. Alkoholmissbruket är stort – och det är inte utan att man förstår människorna som bor här. Antagligen ser man inte skiten och tristessen lika tydligt om man börjar dagen med en halvpanna vodka! Det är barnen och kvinnorna som får dra det tyngsta lasset.
På barnhemmet Novy Dom härskade en varm och kärleksfull stämning. För närvarande finns det 6 barn på hemmet, alla med sin tragiska historia. I de flesta fallen rör det sig om föräldrar, som inte haft förmåga eller orkat ta hand om sina barn på grund av exempelvis alkoholproblem. Silvia (14 år), Sasha (12år) och Serjoza (11 år) är syskon. Dessutom finns Lena (10 år), Ira (11 år) och lille Andrej (4 år). Verksamheten leds av Agneta Bergström och till sin hjälp har hon ett team av underbara medhjälpare.
Alla barnen utom Andrej går i skola. Vi besökte barnens skolor och blev positivt överraskade över standarden. Dock har ”våra barn” vissa problem att följa skolgången. Delvis beror det på den blandning av språk som finns i detta hörn av Ukraina. Nästan hälften av befolkningen i Reni har moldaviskt ursprung och talar moldaviska. Ett barn på Novy Dom har dessutom bulgariskt ursprung, medan man i skolan har läroböcker på ukrainska.
Barnens livssituation under deras tidiga barndom har heller inte varit ideal för deras utveckling. För att underlätta för barnen kommer en bastant lärare, Ludmilla Nikolaevna, varje dag till Novy Dom och hjälper till med läxorna. Lille Andrej har sin speciella ”Nanny”, som dessutom sköter barnens kläder, ser till att alla kommer i tid till skolan etc. Maten serveras av den moderliga Alona. Här är det inga halvfabrikat som gäller, utan allt lagas från scratch. Det serveras härliga soppor och rotfrukter i massor. Dessutom har Alona konserverat gurka och tomater och härliga aprikoser under sommaren. Sina manliga förebilder får barnen genom Roma, som är ”director” och som kör barnhemmets bil. Dessutom har barnen kontakt med de män som arbetar med gatubarnsteamet eller hjälptelefonen.
Barnen på Novy Dom har fått chansen till ett liv, men hur skall det gå för alla andra barn? Hur skall det gå för lille Maxim på ungefär 2 år med tovigt hår och hela hakan full av herpes? Maxim bor med sin 20-åriga mamma och alkoholiserade mormor i ett kyffe bestående av en köksliknande farstu och ett sovrum med plats för en säng och en byrå. För att hålla kylan ute har man tjocka mattor på golvet och tunga draperier för fönstren. Mattorna har med tiden blivit ingrodda med smuts från den leriga gården. Den fuktiga och unkna inneluften blandas med doften av mögel och mänskliga odörer. Det stinker! Det är så här fattigdom luktar! Vatten och toalett inne i huset är en lyx som vi inte såg någonstans på våra hembesök. För att skapa värme samlar mormor små kvistar och grenar, som hon eldar med i tegelugnen.
Maxims mamma har inget arbete. Hon försörjer sin son genom att sälja sig. Hur länge orkar hon hålla på så? Vi försöker förklara att hon måste skaffa medicin till sonens sår, men hur skall en kvinna som knappast är mer än ett barn själv och som inte har några pengar kunna skaffa medicin i ett land där sjukvården havererat? Den enda stimulans lille Maxim har är de eviga dockhussåporna på ukrainsk TV. Maxim var bara ett av de barn vi besökte i deras hem. Överallt möttes vi av apati och vanmakt. Skyddsnät existerar inte. Svetlana, av moldaviskt ursprung, är döende i cancer. Hon har 5 barn. Men några officiella papper att de är födda i Ukraina finns inte. Fadern eller fäderna till barnen är försvunna. Den dag hon dör löper barnen risk att avvisas till Moldavien, där de inte känner någon. Hur skall en döende mor utan arbete och pengar kunna kämpa för att hennes barn skall få stanna tillsammans i det land som de bor i? Och vem skall ta hand om barnen?
New Hope har nu donerat medel till att barnens nationaliteter kan fastställas, och de har erbjudits plats på Novy Dom. Hjälpbehovet i detta bortglömda hörn av Europa är enormt! Hur får man ett barn att börja tro på medmänniskan och på framtiden? Vår insats är ett litet steg på väg, och som bekant börjar även en lång resa med ett litet steg.
Elisabet Lanz
