Sandhya och Dikshya är systrar från en liten by i bergen. För två år sedan gjorde sig deras pappa skyldig till något brott, det är okänt vad han gjorde, men han försvann till Indien. By-rådet fattade beslut att straffa hans döttrar i hans frånvaro och som lämpligt straff ansåg man gruppvåldtäkt vara.
Detta är självfallet inte tillåtet enigt nepalesisk lag men ute i byarna kan sådant hända. Mamman vågade inte ha döttrarna hemma och de fick gömma sig i ett skjul hos mormor. Risken var stor att byborna skulle hitta dem och mormor som också är vän till en kvinna i grannbyn som är farmor till ett barnen på Manjushree Child Care Center, kontakt ordnades så att flickorna en natt fick smyga iväg till grannbyn och bli hämtade av centrets pålitliga chaufför vid närmaste väg.
Sedan fick de bo ett år på Manjushree-hemmet tills det att mamman kunde ordna med en bostad i utkanten av Kathmandu, jobb med att tvätta och städa i flera familjer för att få en inkomst och så kunde flickorna flytta tillbaka till mamman. De bor idag i ett plåtskjul med rätt så eländiga sanitära förhållanden men flickorna är lyckliga över att bo med mamma och Gatubarn i Nepal betalar för en bra skola till dem, hälsovård, skolböcker och skoluniform. De har också fått lite förstärkning med matpengar när det krisat.
Saffronija bor med sin ensamstående mamma i Boudhanath, Kathmandu. Mamma Shreejana var bara 15 när hon blev med barn utan att vara gift. Skandal och snabbt giftermål med mannen som regelbundet våldtog och misshandlade henne. När han också gav sig på flickan gick Shreejana till sin syster och bad om hjälp. Systerns man och hans fyra bröder är mycket anständiga människor och tog tag i frågan och såg till att Shreejanas man fick arbete på annan ort och inte vågar besvära Shreejana eller Saffronija mer. De har också ordnat arbete i en liten butik men lönen är ju inte så att hon har råd med skolgång till dottern.
Vi betalar skolan och böckerna, tidigare förskolan.
Susmita är 9 år och har en bra familj med mamma och pappa och småsyskon, men pappan har nyligen förlorat ett ben i en olycka på sitt arbete som byggnadsarbetare och vänt sig till ett kloster för att lämna sina barn. De hörde av sig och frågade om vi inte kunde ta hand om Susmita så jag besökte familjen. Egentligen ville de inte alls lämna sina barn och det är ju helt galet med tanke på att det är en väl fungerande familj. Man blir ju inte olämplig dom förälder för att man förlorar ett ben. Det är viktigt att hålla samman familjen och de kommer få ekonomiskt stöd för skolavgiften för Susmita, extra matpengar och annat som behövs. Familjen kommer även att få hjälp med kostnaden för de yngre syskonens förskola och skola
Anitas föräldrar omkom i en bussolycka för många år sedan. De levde i en liten by uppe i bergen och var en väl fungerande familj med barnen i skolan. Men när Anita gick i tredje klass for den buss föräldrarna färdades i ut för ett stup och Anita och hennes syskon skingrades till olika släktingar där de fick stanna kortare och längre tid. Anita kom så småningom till en faster som bor i ett litet plåtskjul i Tinchulee, Boudhanath i nordöstra utkanten av Kathmadu. De har haft det synnerligen enkelt men överlevt. Nu har fastern drabbats av en leversjukdom och alla pengar hon tjänar går till mediciner. Faster kan inte heller arbeta lika mycket som tidigare.
Detta betydde att Anita, som är mycket duktig i skolan skulle tvingas sluta efter klass 8 och aldrig få fortsätta till klass 10 i den 10-åriga grundskolan. Eftersom arbetsmarknaden inte precis är gunstig för unga flickor utan mer än oavslutad grundskola får hon nu skolavgift, skolböcker och skoluniform betald genom vårt stöd.[/vc_column_text][/vc_column][vc_column width=”1/2″][vc_single_image image=”10687″ img_size=”full”][vc_single_image image=”10686″ img_size=”full”][vc_single_image image=”10685″ img_size=”full”][/vc_column][/vc_row]
