Vi frågade Alice, föreståndaren på Rajiv Gandhi skolan i Andra Pradesh, där man haft sådana temperaturer i mer än 20 dagar! Den högsta temperaturen man mätte upp var +46,2C! Och vi som huttrat i en kall vår!
Det viktiga är naturligtvis att barnen får i sig tillräckligt med vätska. Sedan tillåter man att barnen får bada i de bevattningskanaler som finns i området. Då får de lite svalka! På dagarna hänger man upp våta filtar eller lakan på verandan utanför skolsalarna och i sovrummen för att få en drägligare temperatur. Och när man lägger sig sprayar man lakanen med vatten. När vattnet avdunstar upplever man faktiskt en känsla av kyla.
Ett gissel under den här årstiden är alla myggor som svärmar på fälten. Riset är planterat och fälten måste hållas bevattnade till regnen kommer. Eftersom myggorna bär på malariasmitta är man lycklig över sina nya, hela myggnät. Dessa kunde man köpa tack vare en donation från Västindienspecialisten!
Visst skulle man kunna skaffa luftkonditionering, men Alice utnyttjar den extrema värmeböljan till att nöta in att detta är resultatet av klimatförändringarna i världen. Med patos predikar hon hur viktigt det är att plantera träd och annan växtlighet, och detta tänkesätt börjar nu sprida sig i omgivningarna till skolan. Folk börjar förstå hur viktigt det är att vårda sina träd och hur viktigt det är att låta bli att skövla skogen.
Nu väntar man på monsunregnen, som tydligen börjat i delstaten Kerala på Indiens sydvästra kust. För oss som lever på nordliga breddgrader är det svårt att föreställa sig hur fuktigt allt blir när regnen kommer. Men om man haft +40 i flera veckor så kan jag tänka mig att man njuter när temperaturen dalar till så där +30. Regnet forsar ner, allt blir fuktigt och vått, och efter regnet är det som att leva i ett svenskt växthus. Jorden och skogen ångar. Naturen vaknar till liv, och allting växer så det knakar.
