Intressant att få komma tillbaka till ett projekt! Det första jag lade märke till var att omgivningarna kring huset blivit uppgraderade. Vägen var stensatt, och flera nya hus blivit byggda. Den här delen av Mecanisa har blivit mer medelklass än vid vårt tidigare besök. Antagligen kommer detta att avspegla sig i hyresförhandlingarna för PEFANS hus.
Av de 28 studenterna är det 5 som har tagit examen och som har jobb. Trots att ekonomin i Etiopien genomgår en boom är det svårt att få jobb. Första jobbet innebär att man tjänar ca 2.000-3.000 BIR i månaden, motsvarande ca Sek 800-1.200 i månaden. Det är svårt att leva på denna lön, och att skaffa en egen bostad är det inte tal om. Man bor kvar hos sina fostermammor eller hos sina egna mammor i slummen.
För de 23 studenterna, som fortfarande studerar vid universitet är PEFAN huset fortfarande ”hemma” under loven. En del av studenterna, som studerar i Addis, bor på heltid på PEFAN mot att de tar hand om verksamheten åt Fish, då han är i Sverige. De verkar sköta verksamheten på ett bra sätt.
17 barn går fortfarande i folkskola/gymnasium och kommer till PEFAN huset som vanligt, dvs ett par gång i veckan. När inte Fish finns på plats är det någon av de äldre studenterna som tar hand om de yngre barnen och hjälper dem nä de kommer till centret.
Sedan en tid tillbaka har man också börjat inskolningen av de 8 nya barn, som de sociala myndigheterna anvisat till PEFAN. Tanken är att man till sommaren 2016 skall ha anpassat dem och deras fosterföräldrar till centret och livet på centret. Eftersom Fish måste vara i Sverige för att tjäna pengar har denna process gått trögt. Det är ju Fish som har erfarenheten av inskolningsprocessen.
Barnens bakgrundshistorier är sorgliga. Hiv smittade föräldrar, övergivna mödrar, döda föräldrar osv. Några av barnen är också Hiv smittade. För ett lyckat resultat måste de här barnen leva efter samma värdegrund som övriga barn på PEFAN. Just nu går de i statliga skolor, men av erfarenhet vet Fish att nyckeln till barnens framgångar har varit att de fått gå i bra skolor. Man skall börja undersöka om man kan få in barnen i den privata katolsk skolan där många av de andra barnen på PEFAN har gått från nästa läsår. Då kommer dessa nya barn att få samma press som övriga PEFAN barn att plugga. Men allt kostar pengar!
Den etiopiska ekonomin går på högvarv, vilket också medför att alla omkostnader skjutit i höjden. Detta drabbar också PEFAN verksamheten. Hyran och matkostnaderna ökar, så ekonomin är klart ansträngd. Man saknade koppar och bestick till alla, så jag ordnade en förtida julklapp, så alla kunde äta tillsammans. Om några år kommer ungdomarna, som nu utbildar sig, att kunna bidraga till ekonomin om de får jobb. Men de närmaste 5 åren kommer att vara tuffa.
I övrigt behöver centret filtar och lakan och en ny duk, om man någonsin skall ge något utöver de anslagna pengarna. Här finns verkligen ingen lyx, och möblerna har snart sett sina bästa dagar. Tyvärr finns det inte något IKEA i Addis! Tvättmaskinen hade gått sönder och man försökte nu reparera den.
Det är fantastiskt att tillbringa tid med barnen på centret. Alla är glada, positiva och öppna. Man behandlar varandra med stor respekt. De äldre barnen hjälper de mindre barnen, precis som man önskar att äldre syskon skall göra. Det gäller allt från att hjälpa till med läxläsning eller att fixa ett blixtlås, som hakat upp sig. Allt sker med mycket kärlek och omtanke och man verkar ha kul tillsammans.
Fish gör ett fantastiskt jobb. Han har det kämpigt och jag är glad att New Hope kan stötta honom med pengar till hyran. Önskar jag kunde betala mer av omkostnaderna för barnen! Det har visat sig vara väl investerade pengar!
Addis Abeba den 8 november 2015-11-08
