ByElisabet Lanz

Donation av musikinstrument till minne av Adhiambo Nyadwe

När Adhiambo Nyadwe gick bort var det naturligt att göra något för barnen på Kiotani till hennes minne. Adhiambo Nyadwe kom från Kenya. Även om vuxit upp med sin mamma i Sverige så var det i Kenya hennes hjärta fanns kvar.

Under många år arbetade Adhiambo inom fritidsverksamheten i Sundbybergs kommun. Hennes specialitet var att engagera barnen genom sång och musik. Det är många barn som genom Adhis försorg fått vara med i Luciatåg, och sjunga i körerna på skolavslutningarna. Rekordet lär vara 160 barn i samma kör!  Och det var inte bara Idas sommarvisa man fick lära sig. Hon lärde dem också afrikanska sånger som ”Malaika”  och  ”Jambo, Jambo Kenya”.

 

Våren 2019 dog Adhiambo i cancer på Stockholms Sjukhem. Många sörjde henne och till hennes minne samlades det in pengar till musikinstrument till Kiotani Skolan utanför Nairobi. I oktober överlämnades instrumenten, och det var ingen gräns på barnens glädje! Rytmen har man i blodet och trumma kan man göra på allt möjligt, exempelvis en tom plastflaska, men nu fick man riktiga trummor! Och tamburiner och trianglar och en massa andra instrument.  Det köptes också in en synth, som man på sikt skall lära sig spela på.

Instrumenten överlämnades mycket officiellt i närvaro av en av Adhis kusiner  och ceremonien avslutades med ett gigantiskt kak- och tårtkalas. Plus att man fick dricka hur mycket Fanta och Sprite man ville.  Alla barnen var hellyckliga!

ByElisabet Lanz

Klass 4 på Kiotani skolan utanför Nairobi får nya skolböcker genom New Hope

Kenya håller på att strukturera om hela sitt skolsystem.  2020 har alla barn från förskola till och med klass 4 börjat läsa efter den nya läroplanen.  Skillnader?  Man skall ägna mera tid åt estetiska ämnen, som konst och musik.

Lågstadiet blir totalt 8 klasser: 2 nivåer förskoleklasser och 6 klasser ”primary school”.  2022 skall reformen av lågstadiet vara genomförd till och med klass 6.

Efter Primary school skall man fortsätta 3 år på på junior high school och därefter 3 år på senior high school, men denna process påbörjar man först 2023. Därefter är man behörig att söka till Universitet och högskolor.

Vad betyder detta för de skolor som New Hope stöttar i Kenya? Alla läroböcker skall bytas ut!  Detta är en stor kostnad för alla landets skolor, eller rättare sagt för alla föräldrar som har barn i skolåldern.  För i Kenya tillhandahåller skolan normalt inte läroböcker och skolmaterial.  Det måste den enskilde eleven ordna på egen hand.

På Kiotani går barn, vars föräldrar (om de har någon förälder) absolut inte har råd att ge sina barn skolgång, så på Kiotani får alla barn tillgång till skolböcker genom skolan.  Vanligtvis lämnas böckerna från klass till klass, men nu är det alltså order på att samtliga böcker skall följa den nya läroplanen. Om man inte använder de rekommenderade böckerna riskerar man att förlora sin licens att driva skola.

Tack vare julgåvan från Blomgren Travel Group fick fjärdeklassarna på Kiotani sina nya böcker i januari 2020!  Man kan faktiskt säga att denna klass är priviligierad.  De kommer att få nya böcker även i klass 5 och 6, innan de lämnar dem vidare till klassen som följer efter dem. Så självklart var det glada miner när böckerna delades ut!

Tack Blomgren Travel Group och alla privata givare som bidragit till gåvan!

ByElisabet Lanz

Hur ser undervisningen ut på en särskola i Andrapradesh?

Barnen på Rajiv Gandhi Memorial school for the Physically Challenged har alla ett handikapp. Margareta Edeland, före detta språklärare i spanska och franska och hennes dotter Kristina Edeland, rektor i grundskola och grundsärskola i Härryda, har under en vecka besökt skolan i Andrapradesh och från dem har vi fått följande rapport:

Sedan ett år tillbaka betalar New Hope lönerna för en lärare i det lokala språket telugu och en lärare i hindi sedan ett år tillbaka.  Vi hälsade på i klassrummet där lärare Keku undervisade elever i tionde årskursen i telegu. Vi hälsade också på årskurs 10 under en hindilektion där läraren heter Malaki undervisade. Båda har gedigen utbildning i telegu respektive hindi.

I intervjun med eleverna är de mycket nöjda med undervisningen. Lektionen i telugu handlade om indisk konst. Lektionen i hindi om hur viktigt vatten är för vår överlevnad. Eleverna säger att de vill lära sig mer om indisk kultur, historia och författare. När vi frågade vad de önskar sig mest av allt är det ett bibliotek med böcker på telegu.

Malaki, läraren i hindi,  pratade hindi och förklarade på telegu. Eleverna har utvecklats både skriftligt och att läsa hindi säger hon. I intervjun med lärarna säger de att de tror att 9 av 10 av eleverna kommer att  klara inträdesprovet för att komma in på college.

Lärarna trivs bra med sina arbeten. Läraren i telegu, Keku,  har själv ett litet handikapp och han tror därför att han förstår eleverna väl. De ser båda att eleverna har utvecklats under det här året, både skriftligt och muntligt. I undervisningen planerar Keku att bjuda in författare från området för att prata om sina böcker och låta eleverna debattera det skrivna. Han planerar också debatter om olika områden, att låta eleverna skriva uppsatser, lära mer om poesi, konst, sociala och etiska frågor. Det finns inte lärarhandledning i språk, utan lärarna läser in sig i ämnet de ska undervisa om och skapar lektioner efter eget huvud.

Keku berättade att 800 000 människor har telegu som modersmål och att 8 dagstidningar ges ut på detta för oss okända språk. Han önskar sig också ett bibliotek med böcker och flera exemplar av tidningar.

Malaki menar att eleverna har lätt för att lära, och att de skulle kunna utvecklas mer i hindi om de får mer undervisning och hon skulle gärna undervisa mer. Hindi är ju det officiella och största språket i Indien, och alltså otroligt viktigt för de här barnen.

Vårt intryck är att båda lärarna är duktiga lärare, att de är välplanerade och engagerade i undervisningen och eleverna. Eleverna är väldigt positiva till skolan och till undervisningen.

Vi ser mycket god undervisning, intresserade elever och lärare, om än i svenska ögon mycket konservativ och nationalistisk undervisning, vilket är normalt i Indien. Båda lärarna önskar sig högre lön, vilket vi instämmer i då vi förstår att andra lärare har mycket högre lön.

Vi ämnar hjälpa till att skapa början på ett bibliotek under och efter vårt besök på Rajiv Gandhi hemmet.

Hälsningar,

Margareta Edeland, före detta språklärare i spanska och franska.

Kristina Edeland, rektor i grundskola och grundsärskola årskurs 4-9 (lärarutbildad i engelska och idrott).

ByElisabet Lanz

Hur har det gått för våra Starehe-elever?

Tänk vad ett litet bidrag varje månad kan för en flickas framtid!

För några månader sedan sammanstrålade jag med tre flickor, Sharon, Stella och Florence i Nairobi.  Jag hade bjudit in dem till middag tillsammans med de vänner jag reste tillsammans med.

Det var så där 4-5 år sedan jag sist såg flickorna och då var de blyga och försagda iklädda skoluniform.  Jag hade bett mina vänner att vara beredda på att ”hålla igång konversationen” och försöka vara lite omhändertagande.
Sharon
Så uppenbarar sig tjejerna – ärtigt klädda i nästan avant garde afrikansk stil – och det är de som tar över hela middagssällskapet!  De var öppna, framåt  och bjussade på sig själva, intresserade av vår resa och av världens problem. Vi pratade om all från kvinnofrågor till korruption, från mat till framtidsdrömmar. Det blev en helkväll!

Vilka var då dessa tre flickor? Under fyra år betalade Ticket deras skolavgifter genom New Hope. Utan detta ekonomiska stöd hade de aldrig fått fortsätta på gymnasiet och efter studenten till olika universitet.

Sharon har läst ekonomi på Kenyatta University och arbetar numera som assistent till en kvinna som driver en av de första
Stellabemanningsföretagen i Kenya.  Dessutom har Sharon börjat designa kläder i afrikansk stil, som hon säljer till vänner och bekanta.

Stella hade studerat på Nairobi University och är också ekonom. Hon hade precis fått ett jobb som revisor på KPMG, och såg fram emot att börja den internutbildning som de erbjudit henne.  Någonstans i framtiden hoppas hon att det jobbet skall ge henne möjligheter att få uppdrag även utanför Kenya.

Florence hade tagit sin bachelor på Media University of Nairobi bara några dagar innan vi träffades, och hon skulle nu börja jaga jobb.
Florence
Alla tre flickorna arbetar ideellt med olika välgörenheter och är med i alumniföreningen för sin gamla skola, Starehe, där man har ett speciellt mentorprogram för de flickor som nu går på skolan.  Underbart att se att tanken på att man skall ”betala tillbaka”  finns med i flickornas tankevärld, för utan det stöd de fick under sin gymnasietid hade de aldrig utvecklats till dessa frimodiga och stolta kvinnor.
Starehe-tjejerna 2019

ByElisabet Lanz

Besök av intresserade sponsorer på Kiotani skolan

Ibland får våra projekt besök av intresserade supporters till New Hope.  Emily Djärv är utbildad barnsjuksköterska och hon älskar Afrika!  Inför sitt och en väninnas besök till Kenya kontaktade hon New Hope och frågade om det var ok för dem att besöka några av våra projekt. Vi förmedlade kontakten till Mary Wabwire, som ansvarar för Positive Life Kenya och Kiotani Skolan.  Här följer Emilys rapport efter hennes besök i Nairobi:

Dag 1: Vi anlände till Mlolongo tisdagen 11 juni. Mary och de andra tjejerna presenterade sig och välkomnade oss med öppna armar. De berättade om Positive Life Kenya och deras projekt: Kiotani, Tumaini, Community support & outreach samt Women Empowerment Centre. En av tjejerna visade oss runt i Mlolongo och därefter åkte vi ut till City Carton, slumområdet där de flesta bor i skjul av kartong och papp. Vi gjorde hembesök i några skjul där vi fick höra om hur dessa familjer levde.  Trots att vi båda tidigare varit i utsatta områden och kåkstäder i olika delar av Afrika var detta förstås tungt psykiskt. De berättade att många av barnen på Kiotani kommer från denna slum. Efter detta åkte vi hem till Mary där vi träffade en irlänsk tjej där, Aiofe, som jag haft god kontakt med sedan dess. Hon hade arbetat med Positive Life projektet förra året och haft en bidragande roll till förverkligandet av nya Tumaini-skolan. Hemma i Irland arbetar hon som lärare.

Dag 2: Vi åkte ut till Kicheko-slummen och Tumaini-skolan. Myndigheterna hade börjat uppföra sig hotfullt precis innan vi åkte ner till Kenya. Mary & co var frustrerade och visste inte vad de skulle ta sig till. Skolan hotades av nedläggning på grund av låg sanitär standard och husägaren hade en annan hyresgäst som var intresserad av att ta över marken där skolans ruckel fanns.

Vi blev visade runt, barnen sjöng, läste ramsor och berättade om sina framtidsdrömmar. Klassrummen var trånga och det trängdes flera årskurser i varje “klassrum”. Toaletten var ohygienisk och “rastgården” var den smala gången mellan klassrummen. Mary visade oss det nya skolbygget och berättade om drömmen om en riktig skola för barnen.

Dag 3: Besök på Kiotani skolan, som sponsras av New Hope. Avmaskningsprojektet påbörjades. Vi förberedde en föreläsning i bilen på väg dit. Vi var nervösa men det var skönt att ha med läraren Aiofe som hjälpte oss förenkla materialet anpassat till barnen. När alla barn och lärare var samlade i matsalen påbörjades undervisningen om inälvsmask samt goda hygienrutiner (jag är hygienansvarig på mitt jobb hemma så det var en enkel uppgift att förmedla). Jag lärde även ut en “tvätta-händerna-ramsa” på swahili som jag lärt mig i Tanzania. Barnen var aktiva och svarade på frågor samt repeterade ramsan högt. Sedan delade vi ut tabletterna som barnen intog.  Allt dokumenterades! Cate från Positive Life Kenya undervisade om sex och vad som är okej och inte. Barnen sjöng en låt som hette ”Private parts” med tillhörande ramsa.

Därefter visade barnen oss runt. Jag hade köpt med massor med såpbubblor och ballonger hemifrån och det blev succé!! (jag jobbar på en barnakut och vet vad som funkar på barnen) alla var hellyckliga! Svårt att förstå hur tuff bakgrund dessa barn kommer ifrån. Fantastiskt vilken fin oas Kiotani är. Det känns verkligen som att de får bara BARN på riktigt där!

Vi överlämnade vår gåva till skolan. Vi hade samlat in pengar hemma,  och i Nairobi införskaffade vi skolböcker till Kiotani.  Vi köpte skolböcker enligt läroplan i alla ämnen i några exemplar, samt skrivböcker, pennor, kritor, pennvässare, linjaler, sudd osv. 100 tandborstar hade jag med hemifrån.

Efter vi hade varit på Kiotani åkte vi tillbaka till kontoret. Eftersom det var vår sista dag på projektet ville vi tacka för oss och ge en liten överraskning. Ca 2 veckor innan vi åkte startade jag en insamling bland kollegor och familj och vänner, som även min kompis spred till sina anhöriga.

Böckerna och skolmaterialen gick på ca 5000kr. Vi avslutade med att räcka över ett tack-kort där det stod att vi utöver skolmaterialen ville ge dem 300 000 KSH, dvs ca 30 000 kronor!! De började alla gråta och hoppa av lycka, vi grät också. De frågade om de fick lägga pengarna på vad de ville och vi sa ja. Mary sa då att pengarna skulle gå till depositionen för marken vid nya Tumaini Skolan. När vi kom hem till Sverige gjorde jag överföringen och marken är nu deras!! Mary har även bifogat ett kvitto på detta.

Vi var bara på projektet i tre dagar, men det känns helt obeskrivligt att dessa tre dagar gjort sådant avtryck i mitt liv. Jag kan inte ens komma på något negativt att skriva om och vi har verkligen funderat. Jag har aldrig varit med om sådan passion för att hjälpa andra utan personlig vinning. Alla i projektet satsar verkligen allt på att ge barnen utbildning och motivation!

Även stödgruppen för kvinnorna fungerade fint!  De syr skoluniformerna till barnen och andra fina saker och får på så vis utbildning och en liten lön – en verklig win-win situation. Vi fick varsin otroligt fin väska som present sista dagen.

Sedan jag kom hem har jag konstant pratat om denna upplevelse och jag har god kontakt med både Mary och Aiofe. Jag sponsrar nu även en 8-årig flicka som heter Esther och betalar hennes skolgång samt två mål mat om dagen. Jag kommer definitivt åka ner till Kenya igen inom en snar framtid. Det känns som att en del av mitt hjärta stannade kvar där nere.